Author Archives: Tina

Leken fortsätter

fallfrukt-genom-fonstret

Jag satt en stund på bänken utanför vid den fallna frukten. Det var kanske egentligen lite för kallt, men solen var noterbar och jag var lugn och aningens törstande efter ljus och frisk luft. På gatan bortanför gnisslade en cykelbroms. Ett ljud som kanske förknippas mer med vår än höst. Plötsligt kunde jag förnimma känslan av kalla ömma tår. Hur jag skrapat upp mina tår när jag cyklat barfota mot bättre vetande. För länge sedan.

Minns hur ont det gjorde och jag minns också hur typiskt det var när det hände. Jag hade lekt med några av de lite mer spännande barnen i kvarteret, några jag mest bara fick längta efter på håll i vanliga fall. Men äntligen var jag med i den fartfyllda leken och det kändes naturligt och självklart. Då skrapade jag upp tårna och tillfället var förbi.

Vet inte riktigt vilket som gjorde ondast, de sargade tårna eller att leken fortsatte utan mig. Men det var en händelse som varit med och format mig till den jag är idag. Annars hade minnet av den inte kommit till mig med höstens första vindar och singlat ner i mitt solvarma knä. Eller?

 

signature

Tiden, ljuset och det gedigna

humleranka-med-visset-blad-tinasundling

En vecka. Ett andetag, en evighet. Att längta krymper och sträcker på samma gång.

Jag blir lite vilsen men lycklig när jag ska låta tidsskillnaden bli begriplig när mannen landar hem efter en vecka. Visst är det knepigt, att på riktigt förstå flygtider med stora tidsskillnader. Lika knepigt det är att med liten marginal trilla på plats i den aktuella dygnsrytmen. Jag har alltid tyckt det är svårt.

gra-jarnsang

Och så var det detta med ljuset. Alltid tänker jag på ljuset och sannerligen är höstens ljus mitt favoritljus. Liksom vårljuset, midsommarnattens ljus, vinterdagens ljus.

Här ovan faller ljuset på vår obäddade gästsäng. Hoppas vi snart får tillfälle att bädda den.

skuggspel-vid-gammal-dorr-tinasundling

Vidare träffar ljuset sidan på det skåp vi byggde för att rymma vår första dator. Ni må tro att det är djupt, herre min skapare va stora de första bildskärmarna var. Lustigt så här i efterhand kan man tycka.

Vi utgick från en gammal dörr. En viktig dörr. En av få saker som jag fick med mig från mina morföräldrar när deras hem slutade att existera. Jag tycker om min dörr, och tänker på morfar varenda gång jag öppnar den. Faktiskt så tänker jag ganska mycket på allt möjligt när jag öppnar skåpet. Där i har vi lite leksaker, pärmar med viktigheter och sparade små ting.

Jag tror att jag alltid känner något litet minne glimta till när jag är där och framför allt minns jag mig själv och min älskade man. Jag minns hur vi kom på att vi skulle bygga det här skåpet och hur kul vi hade och hur nöjda vi blev. Jag minns också hur galet tungt det är när det ska flyttas. Det är gediget om man säger så. Liksom minnena det rymmer.

Idag välkomnar vi Jenny hit till oss på Days & Weekends. Henne har jag lärt känna på Instagram och jag ser mycket fram emot att få följa hennes blogg. Säg gärna hej till henne när du får möjlighet!

signature

Blå och grå nyanser samt flyktig tanke om att göra bostadskarriär

Grått garage med runt fönster

Enligt Nordsjö så kommer det att vara blåa nyanser som dominerar ett tag framåt i tiden (no shit Sherlock;) och Denim Drift är Colour of the Year 2017. Event för särskilt inbjudna idag i Stockholm. Säkert trevligt, men jag är inte där. Jag är hemma och har finaste huvudrollen som den ömma modern med stil och stolthet och jag förintar varenda bacill som kommer i närheten av vårt hus med min laserblick. Allt för att mannen ska kunna skickas över Atlanten i prima skick till helgen.

Vi har målat en del i sommar, dock inte något blått utan grått. Garaget har blivit en nyans mörkare grå. Vår husfasad är till absolut störst del i tegel och det är som det är. Jag har en hatkärlek till vår fasad men är nöjd med hur vi fångar fogarnas nyans och ger huset ett lugnt och genomtänkt uttryck trots materialkrockarna vi dras med.

utestol

Vi pratade om att göra bostadskarriär här om dagen och konstaterade att vi som köpte hus för 15-16 år sedan fått en helt annan start i den karusellen än de som tar sitt första steg idag. Vilken galen utveckling det har varit ändå. Just vi har blivit fast i det hus vi klev in i med nyfödd kolikbebis i famnen för 16 år sedan och det känns i hjärtat som om vi blir kvar ett tag till.

Vi kan med andra ord inte riktigt sälla oss till skaran av bostadskarriärister som exempelvis den här tjejen som i en intervju på bloggen Odds & Ends avslöjar att hon minsann har bostadsbyte på gång. Igen. Att hon bara orkar tänker jag som själv kan tycka det är jobbigt att bara packa i och ur en resväska. Fast jag är inne på andra (tredje?) varvet renovering av mitt hus å andra sidan…

signature

Söndagsbilden | alla dagar

ljus160831

Mjukt kom ljuden från plock och skrammel fram till mig och rummet var ljummet när jag vek undan täcket och startade min söndag.

Jag kände mig fin och ljus i mina tankar och blev glad när jag såg honom i köket, självklar men lite extra på något sätt. En puss i nacken, jag är förkyld och han ska till USA om en vecka.

Dagen var inte  längre ny och det kändes omtänksamt och enkelt att smyga in och lägga handen på dom andra och viska. God morgon, pappa gör mysfrukost till oss idag.

Ett hjärta i plåt bland disken ville nog viska  något till mig. Påminna mig. Men jag log förbi, plockade fram servetter och förnam närhet och lycka.

I varje andetag älskar jag. Att jag inte kom ihåg vilket datum det var idag betyder bara att alla dagar är precis lika viktiga.

Bröllopsdagar och alla dagar. Så länge vi finns.

 

signature

Vit sammet, mörkläggningsgardin och tips på fin novell

vit_pane_vit_soffa_skymt_av_braskamin_tinasundling

Ingen vågar klaga på värmen som ihärdigt smeker oss på kinden långt in i september. Men själv kan jag stundtals bli lite förvirrad och undrar för en sekund vad jag ska göra med värmen. Jag är inte otacksam, nej tvärtom och jag känner att jag aldrig vill dra igen dörrarna som står på vid gavel. Men ändå.

Soffhörnet och braskaminen här ovan får klara sig ensamma lite till verkar det som. Men jag tycker om att de finns där och väntar. Dessutom har jag en ny läslampa att sätta upp just där i hörnet när jag får lust. Det blir ju kul tänker jag.

tidningshyllan160831

Vi har bytt fönster och satt in helglasade dörrar på fyra ställen i vårt hus så ljuset flödar och projekten tar aldrig slut. Och det kan delvis bero på värmen. Jag har liksom inte ro att slutföra saker inomhus. Känner både oemotståndlig lust att vara ute, och ett uns av det där typiskt svenska tvånget att ta tillvara på varje liten möjlighet att vara ute. Det är ju så långa perioder då vi inte är fullt lika väl omhändertagna av fru väder och fröken vind när vi sticker näsan utanför dörren.

På bilden  står rullar med mörkläggningstyg och vitt sammet. Som tur är så har jag sytt färdigt gardinerna och sovrummen blir mörkare än mörkast trots mera glas. Fantastiskt att sova med ordentlig mörkläggning det må jag säga. Men att sy de där sista kuddarna och plocka undan rullarna. Det tycks svårt i den ljumma septembersolen. Jättesvårt.

de-bla-skorna-novellix

Däremot var det inte det minsta svårt att tycka om  Linda Olssons De blå skorna. Läs eller lyssna på den. Den var fin och jag är glad för din skull som antingen har upplevt den redan eller som har det framför dig.

signature

Everydaystories | en stund på kökstrappan

Jag satt i skuggan av de fylliga septemberstrålarna vi välsignats med detta år och hissnade av ljudet från grönskan som frenetiskt vaggades fram och tillbaka vinden. Den var stark men långt ifrån kall. Det doftade rostbröd från köket och nyss hade jag mött hennes ögon då hon berättat saker om den sena kvällen som jag egentligen redan visste. Nu hördes lågmälda skratt och jag landade.

Jag skrev med blyerts men suddade ut två långa rader utan att egentligen veta varför jag inte lät de vara. Penna och suddgummi. Det är inte ofta nu för tiden tänkte jag men rättade mig tyst. Jag har ju min lilla anteckningsbok. Den lilla svarta som fylls på med listor och sammanflätade ord och små illustrationer. Den är ju inte digital på något sätt. Jag gillar den, liten anspråkslös och liksom lite hemlig. Jag tänker att den kan komma att bli en skatt för någon i framtiden. Någon som kanske vill minnas och förstå. Läsa med ett milt leende och få egen fart framåt.

betongros-i-ortlandet-tinasundling

Jag tittade upp och blinkar mot den frodiga grönskan som visst inte blev riktigt som jag tänkte mig den i våras. Men fin ändå. Jag lyfte på mina nya glasögon och förundrades över hur min utsikt blev klarare. Jag kände mig nöjd men satte dom på näsan igen när jag vände ner blicken mot tangenterna. Ögonen skiftade fokus och jag undrade lite förvånat om jag blivit vuxen nu.

ful_gul_tea_160831

Ett helt vanligt påste med smak av svarta vinbär i ett gammalt kaffeglas. Liptonpåsen fick landa på det lilla fula men på något sätt värdefulla plastfatet vars enda uppgift är att fånga tepåsen på dess väg till soporna. Vet inte vart den kommer ifrån, men har inte hjärta att slänga den trots att jag tycker den är så ful. Det skulle inte kännas rätt.  Tänker att te med mjölk inte är så vackert att se på. Men jag tycker det är gott. Det som är gott kanske på något sätt ändå blir lite vackert.

signature

Utanför mitt hus | lagerblad och solcellslampor som inte vill lysa

lagerbladstrad_uteplats_tinasundling

Hos mig är solen vänlig och septembermåndagen fantastisk. Lagerbladsträdet skjuter rotskott precis hela tiden och det beror visst på att det egentligen är en flerstammig buske. Visste du det?

Jag har försökt att ta tillvara på skotten och hoppats de skulle vilja utveckla rötter när jag satt dem i vatten. Utan resultat tyvärr, men kanske kan det gå om man sätter dem direkt i jord tänker jag.  Är det någon av er som lyckats?

badet_och _lampor_som_skymtar

Vi köpte ett glatt gäng solcellslampor i början av sommaren som jag tyckte var ganska fina. Tänkte att de skulle vara milda i sitt ljus och sköna att ha vid spabadet. Där vill vi ha ett diskret ljus som lätt ska kunna stängas ute när man sluter ögonen och svävar i väg i både livliga samtal och sköna meditativa tankar.

Tyvärr var det  ingen vidare kraft i dem, och de flesta orkar inte mer än att blinka till under en halvtimma när mörkret sänker sig. Synd, jag hade sett framför mig små milda ljuspunkter både i vår blodlönn och i vårt äppelträd. (Jag har flyttat på dem flera gånger för att se till att solen ska komma åt och ladda dem, men de tycks inte vara sugna på att lysa något vidare för oss hur som helst.) Det får nog bli någon form av ljusslinga som kopplas till en dimmer tror jag.

Lite bloggkärlek så här en måndag behöver vi väl alla också tänker jag. Och detta mina vänner kommer många av er att tycka mycket om tror jag. Jag fann henne så sent som i morse  och jag ska ta en stor del av min ”läsa-blogg-tid” senare i kväll till att läsa i kapp. Hjärta på denna!

ohsosensitive

Klicka på bilden

 

 

signature

Söndagsbilden | slutet blir till början

en_slinga_humla_i_vardagsrummet_tinasundling

Att skilja ett par slingor humle från dess moder är ganska hjärtskärande. Har du gjort det nån gång? Man känner verkligen hur innerligt fel det är att plocka bort stjälken och bladen från dess ursprung. De klamrar sig fast med stor framgång in i det sista, man får lirka vira upp och till sist riktigt slita.

Det kan kännas lite så på en söndag. Återigen sjunker en helg in i helheten och de möjligheter veckan bjöd på summeras. Helgen börjar suddas i kanterna och kommande vecka börjar ta plats. Det gäller att släppa de lediga dagarnas mjuka kravlöshet och peppa vardag. Ibland har jag känt mig som en slinga humle. Men faktiskt inte denna söndag. Tvärtom!

Jag har haft en fantastisk vecka. Utmaningar som fått mig att växa och en av dem känns bara finare och finare ju mer jag tillåter den att landa in och få rätt plats i mig. Med mig därifrån fick jag ärligt talat mer än jag först förstod, det växer fortfarande inom mig på något sätt. Bland annat mängder av tips på olika människor, podar, böcker och filmklipp som jag har att sortera och tillägna mig inom den närmsta tiden. Ett par länkar som jag faktiskt tror kommer beröra dig mycket vill jag dela på stört. Brene Brown: Styrkan i sårbarhet och Brené Brown: Listening to shame Fantastiskt bra!

Dela gärna med dig av de tankar du får när du lyssnat.

 

signature

Personlig utveckling | mingel och nätverkande

Igår växte jag lite. Inte synligt för ögat, men kännbart inuti. Kanske är det just det som är  finaste sättet att växa på tänker jag och sträcker på mig. Ändå känner jag både tyngd och motstånd trots att jag bestämt mig för att se ljus framtid när jag lyfter min blick. Jag hade trott och hoppats att det skulle känts lite enklare när jag väl kom dit. Jag hade hoppats att jag skulle haft en mer distinkt känsla av lättnad och succé när jag lämnade. Kanske hade jag hoppats för mycket tänker jag. Eller kanske har jag som så många med mig, ytterligare en liten tunn offerkofta som borde repas upp och återvinnas. Eller också är det så klart bara så det är.

Kontur på en glasflaska

Jag har valt att beträda ytterligare en ny stig som uppenbarat sig i min allt mer spännande snårskog. Jag visualiserar framgång och provar nya vägar dit. I går tog jag ett djupt andetag och körde till en grannstad för att delta i en peppkväll med föreläsningar och mingel som ett kvinnligt nätverk jag länge varit nyfiken på anordnade. Jag kände ingen. Gissa om min puls var hög när jag kom upp för de tre trapporna och in genom dörren? Jag möttes av en öppen famn och en hjärtlig kram från tjejen som uppmuntrat mig att komma. Tack.

Rummet var fullt av tjejer och ljudnivån var som på vilken tjejfest som helst. Och jag kände ingen. Så var det säkert för någon mer, det intalade jag mig och motade med kraft undan den imaginära hand som försökte putta in mig i ett hörn. Jag sökte ögonkontakt och försökte flika in i samtal, hitta ingångar, nickade och log bekräftande. Jag gav och jag gav. Utan att någon egentligen lade märke till mig kändes det som. Fast så var det ju inte.

Konturer av en flashals

Föreläsningarna var verkligen bra. Pepp med stora tydliga bokstäver som omöjliggör det för mig att klassa kvällen som något annat än en personlig succé. Jag fick små påminnelser och verktyg att leda mig själv i förändring. Mitt undermedvetna processar konstant och en miljon gånger snabbare än mitt medvetna och det jag kastar upp i universum är det som kommer mig tillmötes.  Att jag kände mig osynlig och inte kunde formulera mina tankar om mig själv när jag pratade respekterar jag som min tillfälliga känsla. Men jag låter inte den känslan  slå rot och definiera mig.

Kommande ordinarie träff är en frukost med bordplacering och tvångsmingel. Det är alldeles säkert genialiskt tänker jag och blir jättenervös vid blotta tanken. Men jag tänker utmana mig och försöka boka in i min kalender. För utmanade är det verkligen för mig. Och jag undrar i mitt stilla sinne om jag någonsin kommer uppskatta mingel? Jag vet ärligt talat inte. Men jag vill ju komma åt det som minglet kanske kan  leda till. Intressanta samtal, nya kontakter,  erfarenheter och kanske vänner. Så jag fortsätter att utmana mig. Och jag växer. Inuti.

 

Vad tänker du om mingel? Tror du att man kan lyckas bygga nätverk utan att bli mingelproffs?

 

signature

mitt i veckan

familj

Jag blandar morotsblast med chokladmynta och humle och tänker att färglägga är grejen. Mönstret Lisa från Sandbergs nya tapetkollektion Familj blir dov och murrig denna vädermässigt dämpade mitt-i-veckan-dag och jag tittar samtidigt på en kurs från Moderskeppet. Kanske lyssnade jag nog mest ändå om jag ska vara ärlig. Och det ska man ju så klart vara.

oddsandends_snap

Jag känner igen mig och blir engagerad och fundersam när jag läser vad Therese Odds & Ends skrev 6 september. Vart enda ord hon skrev har med olika tyngd korsat mina tankar ett flertal gånger. Som sagt, ett tänkvärt inlägg.

goodshit

Alla människor som kommer i min väg lämnar avtryck. Jag tror att samtliga fyller någon slags mening med att skymta förbi på olika sätt i mitt liv.

Vissa tycks klarare och redan från början viktigare än andra. Redan på håll kan man känna att energierna är så pass bra att något kommer att förändras. Katrin Bååth är en  sådan människa och jag vill gärna berätta mer om varför. Fast det sparar jag till en annan dag…

signature