Category Archives: Everydaystories

Nu växer de nästan om sig själva

Det flämtar till. Blir varmt i nacken. Vi ryser av välbehag samtidigt som någon känner sig lite jagad. Tiden. Den är alltid med och emot. Trogen på så vis och det är tryggt att veta att vi alla har samma. Eller hur?

Sista vitsipporna för i år kanske. Eller kanske inte. Men nu börjar de i alla fall nästan växa om sig själva där ute i skogsgläntan. Det gäller att hänga med i svängarna!

 

signature

Starkt och ömtåligt under ytan

Bright light and roots in water

Det är sällan vi vill se vad som verkligen finns under ytan. Oklart om det är ont eller gott, fint eller fult. Kanske bara mänskligt.

Men om vi ville skulle vi se något tunt, skört och sökande då? Hopsnärjda spår och trådar lite varstans? Eller skulle närhetens virrvarr vara en varsam och högst medveten sammanflätning vi alla skulle känna igen?

Oklart om de vill upp, åt sidan eller ner. Men alltid starka och ömtåliga och på sitt speciella vis självklart vackra. Med önskan om att söka kraft och att låta något växa.

Jag kanske planterar snart. Eller också vill jag se de vackra sköra rötterna växa lite till på min fönsterbräda i köket. Och kanske i mig.

Jag tror faktiskt det. Lite till.

signature

Vår i varenda spricka

Ingen är sig riktigt lik när våren börjar ge sina små löften om att sudda bort imma från våra andetag. Innerlig önskan om att nytt ska komma spirar i varenda spricka. Ljus letar sig in och lovar något, samtidigt som det varnar om risk att bedra. Egentligen är det ingen skillnad mellan nu, då och sen syntes någon rista in i oändligheten. Kanske en sanning ingen kan bevisa. Men knopparna sväller.

Ljuset tycks för en kort sekund aningens krävande känner någon med händerna tillfälligt värmda runt mjuk keramik. Kan nyanserna tolkas som de förtjänar tycks fåglarna undra i sin sång. Och är solen inte lite väl blyg när den som mest behövs. Hon tycks fortfarande aningens osäker och får oss att tro på löften hon ännu ej kan hålla. Solen.

Strålar träffar ögat och där och då tycks det lätt att välja det ännu lite för tunna tyget. Det fina nya som egentligen inte räcker till när dagen blir till mörker. Förnuft och känsla spretar som rötterna under trädet och längtan efter värmens otvungna lätthet blir till en sanning som ännu inte håller. Hemvägen behöver kramar och andetagen lämnar vissa nätter flyktiga spår trots löften om annat. Fast vad gör väl det.

Under ögonlocken svämmar det över av glitter som följer tyngdlagen. Alla och ingen är orsak. Hjärtat undrar, letar och hoppas. Kinderna färgas åter och livets lekar tar sin början. Igen.

En gunga hörs gnissla avlägset. Fram och tillbaka, fram och tillbaka och ljudet bärs fram av vinden. Ett ljummet sådant och en mjuk förväntan lindrar en tinande längtan. En cykel hörs bromsa i gruset som ännu inte sopats bort och plötsligt tycks allt lyfta från axlarna där på kökstrappan och en vitsippa kommer strax att plockas.

Kära vår.

signature

Vad som inte syns

Ibland kan det som inte syns vara det som är viktigast. Det kan vara det som har störst rätt att ta plats , ta tid och spela huvudroll i alla andetag. Utan förklaring, utan regler och utan given tidsram. Så har det varit här hos mig. Hos oss.

Men det har ju du så klart förstått. Av alla fina sms och mail jag fått sedan vi mest var fulla av klappar och glögg så vet jag att ni som troget trillar in här på bloggen är av den allra bästa sort.

Men nu är jag allt oftare på plats vid datorn jag bloggar från och inte bara någon annanstans eller så. Familjen har landat mjukt efter sorg, fångat nya utmaningar, vi har förenats efter resor och växt inifrån och ut av och tropisk hetta och erfarenheter vi inte kunnat förställa oss.

Livet får ta sin plats och vårens första dag sägs vara här idag.

 

 

signature

Everydaystories | Före snön

Hösten 2016 har briljerat, transformerats, försvunnit och piskat oss ganska ilsket in under tröjan. På bara några veckor. Men heja Sverige, och våra årstider. På riktigt.

Men just den här dagen var precis innan årets första snö. En dag innan vi förvirrat tittade på varandra och undrade vad det är som händer i världen egentligen. Det var innan den roliga Finadu kom i min väg och en trots allt tänkvärd kommentar kring företeelsen publicerades. Innan vinterkräksjukan ens hade nämnts i huset och innan tråkiga stämningar anades bland bloggar jag ibland läser. Det var en så där alldeles perfekt dag ni vet.

fikakorg

Det var inte jag som packade. Bara en sån sak. Det är i och för sig inte speciellt ovanligt att mannen packar hemma hos oss. Tvärtom nästan. Inte desto mindre uppskattar jag det och tyckte han gjorde det fint.

basta-ganget

En bild som saknar skärpa. Fast ändå inte liksom. För jag ser med tydligaste tydlighet att detta är mitt allra bästa lilla gäng. På så vis är det en bra bild, väl värd att spara. Även operfekta bilder kan vara perfekta bilder. Glöm inte det. (men försök ändå undvik orange plastmugg kanske ;))

filippa

Fluff och mys som trivs bäst i torra och milda vindar. Tjejerna vill ha fler färger och jag har fått en länk att följa. Det har börjats med önskelistor redan. Fast det är ju egentligen hög tid faktiskt. Vips så har vi passerat fjärde advent.

knasiga-tre

Glada, knasiga och alldeles som vanligt ljuvliga. Jag tycker jag ser lite stolt ut. Jag  tycker också att åsynen av min katastrofalt ihopsjunkna hållning får mig att vilja yoga mycket mer. Inbillar mig att det kan hjälpa.

sundlings-goes-social

Mannen har en värdefull samling av bilder som denna i sin mobil vid det här laget. På så vis är mobilen ändå välkommen att följa med på utflykt. Men det är verkligen inte ok att den är framme mer än då och då när vi är tillsammans hela familjen. Kan ärligt erkänna att jag tycker att balansen där är lite svår av och till faktiskt. Hur känner du?

olivia-och-filippa-promenerar

Just när jag tog denna bild  konstaterade vi kärleksfullt och aningens sentimentalt, att det faktiskt inte var så stor skillnad på att avsluta en utflykt vid Hofsnäs där och då, än när våra barn var fyra och sju år. Tolka det som ni vill 😉

Men ändå. Det var en riktigt bra dag.

signature

Everydaystories | och aningens lite vardaglig inredning

blackboard

Ingen trendraket som dykt upp på någon slags himmel överhuvudtaget. Men fasen så omtyckt. Vi har en ganska stor ca 1,5x2m, kanske lite större, i vardagsrummet precis när man kommer upp för trappan till vänster. Den är dessutom målad med magnetfärg under den svarta färgen och därmed helt perfekt som sambandscentral.

Fenomenal plats att leva ut sina konstnärstalanger på också. Särskilt om man har ett bra tag kvar tills man fyller tvåsiffrigt. Gästkonstnärer är alltid välkomna.

korg_med_farskinn

Detta är däremot en svart vägg jag vill bli av med. Den finns i hallen och den klättrade tämligen snabbt uppåt på listan över saker vi gjort hemma som inte blev som vi tänkt oss. Alls. Ja ni vet. Men vi ska bygga en skjutdörr i anslutning till den här väggen så det har liksom hakat upp sig lite på prioriteringslistan. Fast snart målar jag nog över den ändå. Eller ska det bli tapet tro? Vi får se.

Men idag ställer jag undan korgen med fårskinnen på bilden. Inte helt och hållet, men den får flytta lite längre in i huset nu. De plockas liksom inte ut dagligen längre. Vi har istället kommit på att det är tämligen ljuvligt att dricka morgonkaffe i spabadet nu när luften är kallare. Det känns helt ok som alternativ till bänken vid äppelträdet.

olivias_messy_room

Stök och oordning men sannerligen ett ärligt dokumenterat vardagsögonblick i en familj med tonårsdöttrar. Samtidigt får ni en sneakpeak på vårt tämligen nya  mjuka golv. Vi har likadana heltäckningsmattor i alla våra sovrum numera och sannerligen är det lättare att sätta ner fötterna på golvet om morgonen sedan de kom på plats.

Jag läste detta välskrivna blogginlägg på Stinas trådar i morse och kände faktiskt pepp av det. Axlarna sänktes nog lite framför datorn och jag tänker återigen på hur kul det kan vara att blogga och mina ledord ”jag bloggar helt utan tvång och prestige” stärktes och glittrar starkt inuti mig.

signature

Finaste stunden, dags att ta på sig nya glasögon och utmaningar

svarta_glasogon_160831

Morgonen var tidig idag. Näst intill natt enligt mig när jag rullade ur sängen strax efter 04.00 Det föll på min lott att skjutsa äldsta dottern och hennes kompis till Landvetter för vidare färd till London. Ännu ett äventyr att uppleva utan att vara med. En flygresa långt billigare än vad en bussbiljett mellan vår lilla stad och Göteborg skulle kosta och ett lämpligt mellanrum i jobb-bokningarna gav ju ett gyllene tillfälle jag bara kan lojalitetsjubla över. För hennes skull. För min skull också, jag måste ju vänja mig. Distansäventyren blir allt mer frekvent förekommande. Och det är otroligt roligt att få höra om hur kul och galna saker de får vara med om. (ok de galna sakerna är liiite mindre kul i och för sig måste jag erkänna;)

Jag har ju helt plötsligt berikats med ett par glasögon att sätta på nästippen  som ger mig tydliga konturer av en allt mer vuxen kvinna. Mitt mini jag håller på att ta form mitt framför ögonen på oss. Jag hissnar och hjärtat jublar av stolt nervositet….

Tänker också att nog borde det vara väldigt bra om man kunde få med en sådan här i resväskan när den ska åka i väg långt bort ett par månader inom kort;) Det håller väl ni som själva är föräldrar med mig om att det borde kunna ställas som ett krav va? Att en sådan måste med!?

ljuvliga-filippa

Detta är den lilla.  Hon som lät mig hänga på klibbiga humlekvistar och trycka upp henne under en blodlönn en liten stund igår. Kanske gjorde det att hon också ville flyga iväg från mig en stund funderade jag över. För jag var nog ganska jobbig ett tag ärligt talat.

Men vid vårt kvällsamtal lite senare så kände jag hur hon istället landade aldrig så nära inpå mig. Att hon verkligen älskar mig så otroligt innerligt och hon har en förmåga utöver det vanliga att säga rätt saker till sin mamma. Både de som gör ont och som jag vill hålla och de som tar bort allt mörker och får mig att svämma över och känna mig som världens absolut bästa.  Och så klart vill hon snart flyga iväg. Det vill jag också att hon ska.

filippa-2-square-bw

Hon som har de klaraste blå ögon jag mött. Ögon jag vill lära mig att rent tekniskt återge med den perfektion de förtjänar. Jag retar mig på min okunskap kring det där lilla extra tekniska som fotograferandet kräver. Vem vill bli min mentor?

filippa-ett

Hon som börjat övningsköra också. Ännu bara med pappa. Snart med mig. Jag är nervös. Hon bara skrattar.

Idag ska jag övningsköra mig själv lite igen. Utsätta mig för nya sammanhang, träffa folk jag inte känner och lära mig lite nya saker. Jag är stolt och nervös och vill ha på mig en ny tröja:)

 

signature

Fotokonst, mönster, blå soffa och ord som skaver och läker

Vi håller en utmaning varsamt i våra händer och strösslar vårt gemensamma instagramkonto Days & Weekends jag och Weronica som jag tidigare nämnt. Här får ni några av mina bilder och bidrag i ett annat sammanhang och ändå inte. Bildkvaliteten är ju så som den blir när den kommer från mobil och instagram, men ändå. Varsågoda.

koksvaggen-tom-och-gra

Det är verkligen ganska många år sedan vi tapetserade vårt kök i grått och valde att bryta av den största väggen med två olika nyanser av samma tapet. Har alltid gillat det. Det har  gett mig en tydlig inramning och lockat till förändring på samma gång. Detta har ju lett till att det som jag skrev på instagram finns oerhört många små hål och spiksår, revor efter nålar och lite skav här och där. Inte drömväggen för perfektionisten med andra ord. Idag är den tom, men väntar på mängder av fotokonst. Både min egen och andras. Vänta bara…

gillestugan-soffan

Vi snackade mönster den 10 oktober och jag blir alltid så kluven. Jag blir handlöst förälskad i mönstrade tapeter och kan nästan inte sitta still så fint kan jag tycka att det är. Ändå är vi riktigt fega och vita på våra egna väggar. Än så länge i alla fall ska jag nog faktiskt tillägga. För kanske så har vi lite mönster på gång snart. Men i väntan på mönster på väggarna gillar jag till exempel mina kuddar som dräller i mysigaste hörnet.

min-bla-soffa

Här står inget på rätt plats på bänken under tv:n. Men det struntade jag i. Ganska länge faktiskt. Tränar lite på att stå ut med oordning här hemma. Kan vara en bra talang att utveckla. Efter dryga fyrtio år så borde man kanske behärska det sa en person nära mig. Klokt kanske tänkte jag och började genast öva på det. Så där satt jag, i min blåa soffa och käkade lite för mycket godis och tyckte att det var perfekt eftersom den dagens tema var DÄR JAG SITTER

Förresten, har någon mer än jag märkt att supergodisen Marianne numera har krympt!? Eftersom jag satt i en soffa som ju är inredningsrelaterad när jag upptäckte denna smygförändring så skulle jag gärna vilja veta om Martin skulle hissa eller dissa det om han skulle råka ut för samma insikt?

Jag är själv aningens ambivalent i frågan kring om det är bra eller dåligt att godiset jag mular i mig har blivit mindre per bit. Dock är jag glasklar kring vad jag tycker om det faktum att Martin numera återfinns som krönikör hos Residence.

sovrummet

När jag tänker efter så är vi ju lite ”mönstriga” här i sovrummet. Vilda som attans med den drivvedsbetsade byggplywooden. Den har jag också gillat väldigt mycket och ganska länge. Det är fortfarande inget fel på den. Inte alls. Förutom att vi från och med någon månad har en ljuvlig heltäckningsmatta på golvet som är grå. Väggen är mer beige. Ni fattar va. Det matchar ju inte riktigt som jag vill.

Men här ser maken inte alls samma problem. I hans ögon sticker och skär det inte alls med samma intensitet som det gör hos mig. Jag lider. Det gör inte han.

garlic

Jag gick ju på keramikkurs för ett tag sedan. Gjorde bland annat detta fatet och ytterligare några lite större varianter. Är galet sugen på att se till att få möjlighet att öka på den familjen något. Keramik är verkligen bland det roligaste du kan syssla med. Så. Nu bestämde jag mig precis för att ragga plats på en keramikkurs snarast möjligt. Dessutom kom jag på att jag måste köpa en ny vitlökspress. Den förra bara sprack här om dagen. Har någon tips på en bra och snygg sådan?

samling

Jag samlar det som inte kan sparas. Lindar in, släpper fritt och låter det växa vid mitt hjärta. Håller luften i andetag aningens för länge vissa perioder och glömmer helt att söka syret vid ett annat ögonblick.

Att samla kan göra ont. Välja ut och plocka bort. Bjuda in och skrämma undan. Ibland blir jag lika vilsen som beslutsam.

Jag plockar återigen upp det som tappats och inte kan sparas. Kramar, värmer och slipar bort de vassaste hörnen. Sen lindar jag in och släpper fritt.
Igen och igen, för jag har kanske inget val.

Nu ska jag ut och möta lördagskvällen i vårt spabad. Med bubbel både runt ikring mig och i glaset minsann. Hoppas du får en lika fin kväll som vi ska ha.

 

signature

Recycling | något jag vill dela med mig av en gång till

trappansondagsbild2

Det går inte att förklara. Den där särskilda känslan i hela kroppen när du är någonstans där du har varit förut, fast ändå inte. När du besöker en plats fast du inte får. När en dörr står öppen och gör det omöjligt att inte stiga in. Fast du inte borde.

En plats vars luft är fylld av viskningar och minnen av människor som slutat just precis där. En plats som jag finner så stark och speciell. En plats som lite grann skrämde livet ur min Olivia. Men just där och då gav jag mig inte. Rollerna blev ombytta och jag blev den rebelliska och orädda tonåringen. Hon blev klokare och mer varsam. Men jag bara kände att jag bara var tvungen att stanna lite. Det var min tur att gå ett steg för långt.

Gå in i det gamla huset, fast vi inte fick. Hon gav med sig för ett litet ögonblick, så som jag gör för hennes skull då och då. Men det blev bara ett ögonblick och det rätta objektivet fanns lämnat kvar utanför dörren. Dörren som vi inte fick gå in igenom.

Så de bästa bilderna kan jag inte visa. De finns bara inuti mig. Tydliga i mitt leende hjärta. Jag tror mitt fina sällskap sparat på ögonblicket i sitt hjärta också.

För det är sådant vi gör mina viktiga människor och jag. Skapar ögonblick att minnas. En del vackrare än andra. En del läskigare än andra. Men vi delar dom. Alltid och för evigt.

signature

Everydaystories och Amy Judd

amy judd

Morgonen smög sig på nästen mer än obemärkt idag. Ja så pass försiktigt att jag nästan missade den. Klockan var faktiskt mer än jag vågar skriva här när jag hörde ägg knäckas i köket och en lycklig känsla av att en våffelmåltid var på gång spred sig i hela kroppen.

Amy-Judd

Vi satt länge och pratade vid brunchbordet och funderade klokt och engagerat kring politik och galenskap, hur man bäst får bort geltippar utan att skada nageln där under och hur fint det är att ha små kusiner som funderar så finurligt kring livet och läskiga meteoriter. Ja sånt där som man brukar fundera på tillsammans ni vet.

Amy Judd Art

Och så blev jag plötsligt väldigt sugen på att fylla mina väggar med mer konst. Kan mycket väl tänka mig något av Amy Judd till exempel. Jag har nästan inte sett något vackrare.

 

signature