Category Archives: Everydaystories

Leken fortsätter

fallfrukt-genom-fonstret

Jag satt en stund på bänken utanför vid den fallna frukten. Det var kanske egentligen lite för kallt, men solen var noterbar och jag var lugn och aningens törstande efter ljus och frisk luft. På gatan bortanför gnisslade en cykelbroms. Ett ljud som kanske förknippas mer med vår än höst. Plötsligt kunde jag förnimma känslan av kalla ömma tår. Hur jag skrapat upp mina tår när jag cyklat barfota mot bättre vetande. För länge sedan.

Minns hur ont det gjorde och jag minns också hur typiskt det var när det hände. Jag hade lekt med några av de lite mer spännande barnen i kvarteret, några jag mest bara fick längta efter på håll i vanliga fall. Men äntligen var jag med i den fartfyllda leken och det kändes naturligt och självklart. Då skrapade jag upp tårna och tillfället var förbi.

Vet inte riktigt vilket som gjorde ondast, de sargade tårna eller att leken fortsatte utan mig. Men det var en händelse som varit med och format mig till den jag är idag. Annars hade minnet av den inte kommit till mig med höstens första vindar och singlat ner i mitt solvarma knä. Eller?

 

signature

Tiden, ljuset och det gedigna

humleranka-med-visset-blad-tinasundling

En vecka. Ett andetag, en evighet. Att längta krymper och sträcker på samma gång.

Jag blir lite vilsen men lycklig när jag ska låta tidsskillnaden bli begriplig när mannen landar hem efter en vecka. Visst är det knepigt, att på riktigt förstå flygtider med stora tidsskillnader. Lika knepigt det är att med liten marginal trilla på plats i den aktuella dygnsrytmen. Jag har alltid tyckt det är svårt.

gra-jarnsang

Och så var det detta med ljuset. Alltid tänker jag på ljuset och sannerligen är höstens ljus mitt favoritljus. Liksom vårljuset, midsommarnattens ljus, vinterdagens ljus.

Här ovan faller ljuset på vår obäddade gästsäng. Hoppas vi snart får tillfälle att bädda den.

skuggspel-vid-gammal-dorr-tinasundling

Vidare träffar ljuset sidan på det skåp vi byggde för att rymma vår första dator. Ni må tro att det är djupt, herre min skapare va stora de första bildskärmarna var. Lustigt så här i efterhand kan man tycka.

Vi utgick från en gammal dörr. En viktig dörr. En av få saker som jag fick med mig från mina morföräldrar när deras hem slutade att existera. Jag tycker om min dörr, och tänker på morfar varenda gång jag öppnar den. Faktiskt så tänker jag ganska mycket på allt möjligt när jag öppnar skåpet. Där i har vi lite leksaker, pärmar med viktigheter och sparade små ting.

Jag tror att jag alltid känner något litet minne glimta till när jag är där och framför allt minns jag mig själv och min älskade man. Jag minns hur vi kom på att vi skulle bygga det här skåpet och hur kul vi hade och hur nöjda vi blev. Jag minns också hur galet tungt det är när det ska flyttas. Det är gediget om man säger så. Liksom minnena det rymmer.

Idag välkomnar vi Jenny hit till oss på Days & Weekends. Henne har jag lärt känna på Instagram och jag ser mycket fram emot att få följa hennes blogg. Säg gärna hej till henne när du får möjlighet!

signature

Söndagsbilden | alla dagar

ljus160831

Mjukt kom ljuden från plock och skrammel fram till mig och rummet var ljummet när jag vek undan täcket och startade min söndag.

Jag kände mig fin och ljus i mina tankar och blev glad när jag såg honom i köket, självklar men lite extra på något sätt. En puss i nacken, jag är förkyld och han ska till USA om en vecka.

Dagen var inte  längre ny och det kändes omtänksamt och enkelt att smyga in och lägga handen på dom andra och viska. God morgon, pappa gör mysfrukost till oss idag.

Ett hjärta i plåt bland disken ville nog viska  något till mig. Påminna mig. Men jag log förbi, plockade fram servetter och förnam närhet och lycka.

I varje andetag älskar jag. Att jag inte kom ihåg vilket datum det var idag betyder bara att alla dagar är precis lika viktiga.

Bröllopsdagar och alla dagar. Så länge vi finns.

 

signature

Vit sammet, mörkläggningsgardin och tips på fin novell

vit_pane_vit_soffa_skymt_av_braskamin_tinasundling

Ingen vågar klaga på värmen som ihärdigt smeker oss på kinden långt in i september. Men själv kan jag stundtals bli lite förvirrad och undrar för en sekund vad jag ska göra med värmen. Jag är inte otacksam, nej tvärtom och jag känner att jag aldrig vill dra igen dörrarna som står på vid gavel. Men ändå.

Soffhörnet och braskaminen här ovan får klara sig ensamma lite till verkar det som. Men jag tycker om att de finns där och väntar. Dessutom har jag en ny läslampa att sätta upp just där i hörnet när jag får lust. Det blir ju kul tänker jag.

tidningshyllan160831

Vi har bytt fönster och satt in helglasade dörrar på fyra ställen i vårt hus så ljuset flödar och projekten tar aldrig slut. Och det kan delvis bero på värmen. Jag har liksom inte ro att slutföra saker inomhus. Känner både oemotståndlig lust att vara ute, och ett uns av det där typiskt svenska tvånget att ta tillvara på varje liten möjlighet att vara ute. Det är ju så långa perioder då vi inte är fullt lika väl omhändertagna av fru väder och fröken vind när vi sticker näsan utanför dörren.

På bilden  står rullar med mörkläggningstyg och vitt sammet. Som tur är så har jag sytt färdigt gardinerna och sovrummen blir mörkare än mörkast trots mera glas. Fantastiskt att sova med ordentlig mörkläggning det må jag säga. Men att sy de där sista kuddarna och plocka undan rullarna. Det tycks svårt i den ljumma septembersolen. Jättesvårt.

de-bla-skorna-novellix

Däremot var det inte det minsta svårt att tycka om  Linda Olssons De blå skorna. Läs eller lyssna på den. Den var fin och jag är glad för din skull som antingen har upplevt den redan eller som har det framför dig.

signature

Everydaystories | en stund på kökstrappan

Jag satt i skuggan av de fylliga septemberstrålarna vi välsignats med detta år och hissnade av ljudet från grönskan som frenetiskt vaggades fram och tillbaka vinden. Den var stark men långt ifrån kall. Det doftade rostbröd från köket och nyss hade jag mött hennes ögon då hon berättat saker om den sena kvällen som jag egentligen redan visste. Nu hördes lågmälda skratt och jag landade.

Jag skrev med blyerts men suddade ut två långa rader utan att egentligen veta varför jag inte lät de vara. Penna och suddgummi. Det är inte ofta nu för tiden tänkte jag men rättade mig tyst. Jag har ju min lilla anteckningsbok. Den lilla svarta som fylls på med listor och sammanflätade ord och små illustrationer. Den är ju inte digital på något sätt. Jag gillar den, liten anspråkslös och liksom lite hemlig. Jag tänker att den kan komma att bli en skatt för någon i framtiden. Någon som kanske vill minnas och förstå. Läsa med ett milt leende och få egen fart framåt.

betongros-i-ortlandet-tinasundling

Jag tittade upp och blinkar mot den frodiga grönskan som visst inte blev riktigt som jag tänkte mig den i våras. Men fin ändå. Jag lyfte på mina nya glasögon och förundrades över hur min utsikt blev klarare. Jag kände mig nöjd men satte dom på näsan igen när jag vände ner blicken mot tangenterna. Ögonen skiftade fokus och jag undrade lite förvånat om jag blivit vuxen nu.

ful_gul_tea_160831

Ett helt vanligt påste med smak av svarta vinbär i ett gammalt kaffeglas. Liptonpåsen fick landa på det lilla fula men på något sätt värdefulla plastfatet vars enda uppgift är att fånga tepåsen på dess väg till soporna. Vet inte vart den kommer ifrån, men har inte hjärta att slänga den trots att jag tycker den är så ful. Det skulle inte kännas rätt.  Tänker att te med mjölk inte är så vackert att se på. Men jag tycker det är gott. Det som är gott kanske på något sätt ändå blir lite vackert.

signature

Personlig utveckling | mingel och nätverkande

Igår växte jag lite. Inte synligt för ögat, men kännbart inuti. Kanske är det just det som är  finaste sättet att växa på tänker jag och sträcker på mig. Ändå känner jag både tyngd och motstånd trots att jag bestämt mig för att se ljus framtid när jag lyfter min blick. Jag hade trott och hoppats att det skulle känts lite enklare när jag väl kom dit. Jag hade hoppats att jag skulle haft en mer distinkt känsla av lättnad och succé när jag lämnade. Kanske hade jag hoppats för mycket tänker jag. Eller kanske har jag som så många med mig, ytterligare en liten tunn offerkofta som borde repas upp och återvinnas. Eller också är det så klart bara så det är.

Kontur på en glasflaska

Jag har valt att beträda ytterligare en ny stig som uppenbarat sig i min allt mer spännande snårskog. Jag visualiserar framgång och provar nya vägar dit. I går tog jag ett djupt andetag och körde till en grannstad för att delta i en peppkväll med föreläsningar och mingel som ett kvinnligt nätverk jag länge varit nyfiken på anordnade. Jag kände ingen. Gissa om min puls var hög när jag kom upp för de tre trapporna och in genom dörren? Jag möttes av en öppen famn och en hjärtlig kram från tjejen som uppmuntrat mig att komma. Tack.

Rummet var fullt av tjejer och ljudnivån var som på vilken tjejfest som helst. Och jag kände ingen. Så var det säkert för någon mer, det intalade jag mig och motade med kraft undan den imaginära hand som försökte putta in mig i ett hörn. Jag sökte ögonkontakt och försökte flika in i samtal, hitta ingångar, nickade och log bekräftande. Jag gav och jag gav. Utan att någon egentligen lade märke till mig kändes det som. Fast så var det ju inte.

Konturer av en flashals

Föreläsningarna var verkligen bra. Pepp med stora tydliga bokstäver som omöjliggör det för mig att klassa kvällen som något annat än en personlig succé. Jag fick små påminnelser och verktyg att leda mig själv i förändring. Mitt undermedvetna processar konstant och en miljon gånger snabbare än mitt medvetna och det jag kastar upp i universum är det som kommer mig tillmötes.  Att jag kände mig osynlig och inte kunde formulera mina tankar om mig själv när jag pratade respekterar jag som min tillfälliga känsla. Men jag låter inte den känslan  slå rot och definiera mig.

Kommande ordinarie träff är en frukost med bordplacering och tvångsmingel. Det är alldeles säkert genialiskt tänker jag och blir jättenervös vid blotta tanken. Men jag tänker utmana mig och försöka boka in i min kalender. För utmanade är det verkligen för mig. Och jag undrar i mitt stilla sinne om jag någonsin kommer uppskatta mingel? Jag vet ärligt talat inte. Men jag vill ju komma åt det som minglet kanske kan  leda till. Intressanta samtal, nya kontakter,  erfarenheter och kanske vänner. Så jag fortsätter att utmana mig. Och jag växer. Inuti.

 

Vad tänker du om mingel? Tror du att man kan lyckas bygga nätverk utan att bli mingelproffs?

 

signature

mitt i veckan

familj

Jag blandar morotsblast med chokladmynta och humle och tänker att färglägga är grejen. Mönstret Lisa från Sandbergs nya tapetkollektion Familj blir dov och murrig denna vädermässigt dämpade mitt-i-veckan-dag och jag tittar samtidigt på en kurs från Moderskeppet. Kanske lyssnade jag nog mest ändå om jag ska vara ärlig. Och det ska man ju så klart vara.

oddsandends_snap

Jag känner igen mig och blir engagerad och fundersam när jag läser vad Therese Odds & Ends skrev 6 september. Vart enda ord hon skrev har med olika tyngd korsat mina tankar ett flertal gånger. Som sagt, ett tänkvärt inlägg.

goodshit

Alla människor som kommer i min väg lämnar avtryck. Jag tror att samtliga fyller någon slags mening med att skymta förbi på olika sätt i mitt liv.

Vissa tycks klarare och redan från början viktigare än andra. Redan på håll kan man känna att energierna är så pass bra att något kommer att förändras. Katrin Bååth är en  sådan människa och jag vill gärna berätta mer om varför. Fast det sparar jag till en annan dag…

signature

Everydaystories | tack sommaren

bungenas

Vi ansträngde oss och fångade stunder att vara tillsammans  likt timanställda som jagar tider att få jobba. Vi tog tacksamt emot det som gavs och fann oss i att dela upp våra tillfällen. När det inte längre bara är mamman och pappan som ska jobba, gå på möten och pussla med semesterdagar så påbörjas ett nytt kapitel. Vi gör vårt bästa för att känna oss redo för det.

bungenas_cyklar

Kanske har vi aldrig varit så nära varann som vid dessa ögonblick i sommar. Allt har liksom varit förtätat. Jag har varit så medveten. Så innerligt.

cykel_i_bakgrunden_bungenas_gotland ett_ogonblick_pa_en_stenig_strand_gotland

De har alltid tagit lika stor plats i mitt hjärta. Var och en. Nu är de nästan lika långa dessutom.

vattenbringarespegel_spegel_rute

Efter denna sommar känner jag inget behov av att titta över axeln, att blicka i någon backspegel. Allt det finaste har blivit ett med mig. Mitt leende behöver ingen spegel för att jag ska se. Jag känner det i varenda andetag och aldrig har hösten känts så full av blom.

Tack sommar. Hej höst.

 

 

signature

Hej

black and white portrait Tina Sundling

Att vara ny fast ändå inte. En nystart, en omstart och kanske rent av en kickstart har jag fått i min famn. När höstdimman kom med sina första omfamningar väcktes jag återigen till liv. Till bloggliv.

Jag kommer att ta ton lite mer för var dag i veckan och du kommer sakta men säkert få lära känna mig så som jag kan tänkas vara. Men om du nu redan råkar bli aningens lite nyfiken på vem jag ändå är så kan du läsa  lite om mig här.

kaffe

Jag skrev så här en gång:

Det här är bloggen som kom och gick, följde strömmar men skummade allt annat än på ytan, gled i land och spolades bort. För att sakta rinna tillbaka ut i det stora oändliga.

Allt för att starta om efter att ha vilat tryggt i tidvattnets omslutande vaggande, som mått bra av månens strålar och som långsamt växt i vågorna. Jag visste inte då. Men nu vet jag. Nu vet vi.

Jag tänker att de orden kan få betyda något igen. Så utan trumvirvlar och trumpetfanfarer så vill jag säga hej och välkommen hit. Jag är förväntansfull och nyfiken på vad som kan komma att hända och ske. Är du det också?

 

Följ min blogg med Bloglovin

signature