Category Archives: Everydaystories

Tillsammans

tillsammansig

Tillsammans – På den tid telefonerna vi använde verkligen såg ut som på bilden, vill jag minnas att den verkligen förde oss närmre, gav oss ytterligare ett rum att vara tillsammans i. Kanske är det en romantiserad bild av allt en allt mer avlägsen tid. Kanske har jag en poäng. Min känsla är i alla fall att dagens telefoner, som i alla fall i min närmsta omgivning näst intill uteslutande är en mobil sådan inte har som huvudsyfte att föra oss närmre, att ge oss en stund tillsammans. Tvärtom i många fall. Jag möts av böjda huvuden och enskilt pekande på smartphones när jag tittar in i rum där mina tonårstjejer och deras kompisar sitter. Sorgligt nog ser det stundtals likadant ut i vår soffa på kvällarna. Inte ens när vi är tillsammans är vi tillsammans.

Brittiska mobiloperatören O2 har tagit fram statistik över vad vi faktiskt använder våra smartphones till och det är där klassikern ”att prata” hamnar en bit ner i listan. Faktum är att telefonsamtal kommer först på en femteplats, med en snittid på 12 minuter och 6 sekunder. Etta på listan är i stället internet och surfning som tar upp 24 minuter och 49 sekunder av våra dagar. På andraplats hittar vi sociala medier, följt av musik på tredjeplats och spel på fjärde.

Jag har en känsla av att det är dags att reflektera en stund över det här med att vara tillsammans. Inte ska väl tejp och snören, som jag har med på min bild behövas för att få oss att vara mer tillsammans. Lite draget till sin spets naturligtvis. Men ändå. Jag undrar lite.

Nu inför den stundande påsken, som den svarta fjädern symboliserar så vill jag uppmana oss alla att lyfta luren och prata med människor som betyder något. Låt bli sms eller Facebook. Prata. Eller allra helst, träffas och var tillsammans. Utan smartphones i handen.

Bilden är från mitt instagramflöde →

signature

Hemma hos mig

doll
Jag undrar så var jag ska låta blommorna göra mig glad och mild. Jag undrar så hur kroppen som hon skilts från såg ut och vem som blev glad av henne första gången.

soffan

Jag undrar så när jag ska fortsätta att sätta upp mina tavlor. Jag undrar så vilka tavlor och motiv som väntar där ute på att jag ska hitta dom.

mirror
Jag undrar så om spegeln som dimmigt återger en del kommer att gömmas bakom gardinen en evighet. Jag undrar så om prinsessan som äger spegeln vet att jag ändå ser den gyllene kronan som pryder hennes huvud.

Jag undrar så.

signature

Everydaystories

150320

Jag kollade i den kalender som familjen delar och det viktigaste  fanns tillagt att läsa i tisdags: 2 veckor till någons 18 årsdag. Det är ballonger och blommor både före och efter. Såna där färgglada och ganska fula emojis ni vet.  Men så glada. Mitt hjärta fylls till bristningsgränsen varje sekund jag tänker på det. Bara av lycka och stolthet och en mjuk förundran över det där med tid. Tid är likt maskrosen som skingras i ditt andetag och du kan inte fånga tillbaka, en vindpust och du får för ett ögonblick följa de olika små drömmarna på deras väg ut i världen. Det är vackert och större än evigheten större än det stora blå. Tiden är det flyktigaste du någonsin kan föreställa dig och samtidigt så mycket just ditt.

Jag såg solförmörkelsen i dag. Minsta skickade ett sms och påminde mig och jag stod barfota och kanske blev jag egentligen kall. Jag vet inte. Men till och med mattanterna på hennes skola tyckte det var viktigare med solförmörkelsen än att laga mat skrev hon, och mitt skratt värmde mig nog.

signature

Vissa delar saknar jag och andra inte

I dag har jag lite långtråkigt och känner mig själaglad för det. Glad men uttråkad. Kunde ju vara värre såklart. Anledningen till att jag känner mig uttråkad är att jag  har ett fint litet lånebarn sovandes i soffan. Febrig lillkille med ett trilsket öra och en mamma som verkligen hade en viktig sak att göra idag. Då är jag ett av förstavalen att be om hjälp. Det är ganska fint det. Att få förtroendet att vara med någons sjuka barn.

filippas_handr

Grejen är bara den att jag blir så försiktig, så hänsynsfull mot det där lilla rödmosiga till synes evighets sovande knytet. En handlingsförlamning tvingar sig på mig och jag tittar längtande ut mot den fina vårdagen. Men om ett litet tag kommer mamman och hämtar sin skatt och jag blir återigen en fri och skön tonårsmamma med VAB-dagar som ett vagt minne från en svunnen tid.

 I bland kan jag för all del sakna tiden då barnens hand var som på bilden. Lite leksmutsig knubbig och alldeles varm och ofta i min hand. Så klart. Men VAB det saknar jag då verkligen inte.

signature

Veckans | We decor life

Vardag fast ändå inte.

Vi har sportlov som så många andra så det är vardag med en extra knorr hos oss. Weronica skrev  här att; Jag hade hellre ägnat mig åt viss eskapism nu Tina, än att grotta ner mig i vardagens trivialiteter. Ingen kan hålla med mer än jag egentligen. Ändå valde jag just vardag som veckans utmaning. För vardagen är en utmaning på så många sätt.

vardag2

Kanske för att jag har ha väldigt mycket vardag. Vardagar som inte är som vanligt på något sätt. Utan bättre och växande. Spännande. Att äga min vardag och hela mig själv, bli starkare och vackrare på insidan allt vad tiden lider. Så ser det faktiskt ut för mig nu.  För jag har valt att hoppa av och byta riktning. Klokt, utmanande och lite läskigt.

treo

Jag är ju inte ensam om att göra stora val i livet, det vet jag så klart. Men det hindrar mig inte från att låta känslan av mod och hopp växa sig starkare för var dag. Inte ett dugg.

1

Men just denna vecka gillar vi att se solen och lika mycket gillar vi att bara existera. Extra mycket här i soffan med Netflix och vår nya mer-underbara-kattunge-än-vi-någonsin-kunde-föreställa-oss. Lilla Mira.

chilla1
miramys

Ja lite så är min vardag. Nu, nyss och kanske i morgon. Eller nä förresten. I morgon kommer mina små brorsbarn hit till oss och firar lite sportlov. Då blir det en annan slags vardag. Minsann.

Fler vardagar hittar du på Decor Life. Varmt välkomna dit!

signature

Everydaystories | God morgon

Långt borta hörde jag den pigga signalen på mobilen i rummet intill nästan lite hånfullt leta sig in i  mina näst intill förlamade hörselgångar. Det långsamma prasslandet i sängkläderna både från sängen alldeles nära och sängarna i rummen intill talade om att den  lilla djävulskt melodiösa plingelingsignalen uppmärksammats av hela familjen och att en ny dag sakta höll på att vakna

DSC_0138

Natten kändes tung och knölig i min kropp och samtidigt som jag kom i håg att jag nästan somnat med handen nära den varma kroppen i sängen bredvid men tvingat mig upp i sista sekund och burit med mig kudden in till lillasysters rum och krupit ner bredvid den tonårsoroliga och lite förkylda kroppen som inte kunde somna. Suckarna och de små hostningarna hade ordlöst lockat dit mig och hennes andetag blev lugna på en minut och jag kände mig som världens bästa mamma samtidigt som jag slets itu och somnade.

Alldeles samtidigt kom jag på att jag samma kväll, igår alltså, hade lagt fram mina fodrade löpartajts och träningströjor på stolen i sovrummet för att vara redo att köra tjejerna till skolan och sedan direkt när jag parkerat bilen ta en promenad. Jag hade tänkt gå en runda som sträcker sig in på en skogsstig och på en gammal banvall. Men uppenbarligen så hade jullovet vänt på dygnet för mig och jag insåg att jag verkligen varit långt ifrån denna tiden att komma upp ur sängen på länge, för inte ens när tjejerna var avsläppta vid respektive skola var det i närheten av ljust ute.

I bilen överlade jag med mig själv huruvida jag skulle senarelägga (med risk för att den skulle utebli) min promenad på grund av bristen på ljus eller om jag skulle gå en annan runda. Eftersom det vid den här tiden på morgonen naturligtvis är en hel del människor i rörelse så var jag i ärlighetens namn inte sugen på att gå min vanliga ”stadsrunda” för jag ville inte möta någon. Inte någon alls. Beslutet att smita undan promenaden höll på att fattas när jag såg grannen dra sin soptunna till gatan och med pigga steg kom in på vår garageinfart och svepte förbi med vår soptunna och placerade även den på platsen de ska stå när sopbilen kommer och tömmer.

– God morgon Tina, studsade emot mig när jag kom ur bilen. De ska visst stå med handtagen utåt numera har jag läst i någon tidning. Men det kan vi väl leva med!? kvittrade världen bästa granne och stod redan med ryggen emot mig vid sin brevlåda när jag forcerade fram några pigga ord. Jag fiskade upp mina hörlurar och satte på ett sparat avsnitt av Alex och Sigges podcast. Jag tog en kort men skön promenad och fredagen den 9 januari 2015 var ett faktum.

 

signature

Everydaystories | 09.12.14

 

blur

Jag går med halvhjärtade steg in i köket och slänger förstrött en blick på de hemmagjorda kalenderbladen som dottern stuckit in mellan skåpet och väggen snett ovanför kaffebryggaren. Hon är snart vuxen min dotter och hon har en mogen, snygg och väldigt tjejig handstil konstaterar jag och ler lite. Det syns nog antagligen inte utanpå men inom mig känner jag leendet. I nästa sekund inser jag vad det är jag precis har läst. I morgon är det bara två veckor kvar till julafton. På pappret som dottern med inlevelse printat ut och dekorerat med glada bokstäver syns ord som lussekattsbak och pepparkakshusbyggande.

Jag känner  hur mitt leende mattas av och en våg av nervös trötthet vill hoppa runt i mitten av mig. Hur kunde det bli såhär? Jag som verkligen har alla möjligheter i världen att vara ute i god tid med precis allt just i år lyfter ner min favoritmugg, en handgjord vit keramik mugg med en silverfärgad metallkant införlivad längst upp, och häller upp en halv kopp kaffe. När jag tar mjölkpaketet ur kylen, som helt plötsligt talar om för mig att den minsann skulle må bra av att städas ur innan den packas full med julmat, drar jag ett djupt andetag och tänker att det blir nog bra.

Det blir bra. Såklart.

signature

We decor life | Advent

sosAdvent kom till slut. Som vi väntat. Ändå stod vi där i helgen och hade inget annat än fyra gröna ljus att sätta ner i adventsljusstaken. Men vet ni? Det gick bra det också, och ärligt talat så är vi inte sådär väldans mycket för just det där med adventsljusstake, vi tänder ju liksom alltid ljus när mörkret kommer krypandes och adventstämningen infinner sig mer genom blommor och ljusstakar i fönstren tycker vi. men i år har vi som sagt gröna ljus i den vi har.

För mig som för så många andra är musik viktigt för att skapa stämning. Den här låten är så himla mycket advent för mig och alldeles särskilt denna avskalade lite nakna versionen. Jag gillar det lite operfekta och takten stämmer fint med mitt adventshjärta.

Samtidigt som jag kommer i nån slags skön adventsstämning av denna låten så översköljs jag av minnet av den frihetskänsla jag kände när jag promenerade ensam på den milslånga stranden utanför Pizzo i Italien en sommar och Tove och Robyn var mitt enda sällskap i lurarna. Olika känslor men ändå samma på något sätt.

sosbarnbyar

Som mina ögon svämmat över när jag lyssnat till sagan om Flickan med svavelstickorna och som min röst stockat sig när jag läst den högt. den är så fin och jag blir berörd bara jag tänker på den. Så det är inte utan att jag känner ett vackert vemod och en önskan om värme åt fler i adventstid när jag skramlar med min tändsticksask från SOS Barnbyar. Så det är ju tämligen genialiskt att låta en textrad från H.C. Andersens saga pryda baksidan av tändsticksasken. Jag har skrivit ytterligare några ord om den lilla asken  på Decor Life tidigare idag också

Decor Life är det fram till onsdag 3 december klockan 12.00 möjligt att vara med och blogga kring temat Advent och länka sitt inlägg. Det vore kul om du ville hänga på vetja!

 

signature