Category Archives: Everydaystories

TEMA | månadens fyra

Månadens fyra är en återkommande utmaning eller kanske uppmaning till vem som helst runt om i bloggvärlden (finns det en sådan förresten? Egentligen?) att göra ett blogginlägg utifrån den bokstav och de ord med just den för månaden utvalda bokstaven som begynnelse. Fritt att tolka hur som helst och det är Anna och Ulrika som håller i taktpinnen. Ganska kul tycker jag och vill vara och tolka deras valda ord enligt följande:

UGGLA 

Vi har lyckan att bo i ett bostadsområde där vi har en lekplats omgiven av stora vackra ekar bara några steg bort och dessutom en hel skog ytterligare knapp hundra meter bort. Såklart har vi då också tillgång till fågelkvitter av alla de slag. Enligt min man hörs en uggla med jämna mellanrum. Jag lyssnar och hävdar då lite retligt varenda gång att det visst inte är en uggla utan duvor. Han blir lika sur och irriterad varendaste gång, och först var det faktiskt så att jag verkligen trodde att det var duvor. Nu är jag bara 90% säker på att det inte är en uggla. Men jag tänker inte ge mig. Oh nej.

Katerina Plotnikova - Beast

Katerina Plotnikova är en rysk fotograf jag länge beundrat. Hon använder sig av alldeles livs levande djur i många av sina magiska bilder. Vilket jobb det måste vara kring dessa fotograferingar. Tänka tt få vara med och smyga runt där och lära sig. Wow. Jag är helt förtrollad. Kolla in fler av hennes fotografiska konstverk här >>

 Meet The Photographer Who Uses Real Animals In Her Dreamy Portraits

 

UPPFÖLJARE

Den uppföljare som jag är allra mest nyfiken på just nu är faktiskt mig själv. Men vadå tänker ni!? Jo jag har avslutat ett kapitel och påbörjat ett nytt. En ny säsong eller något sådant. Typ. Jag skrev om det här för ett litet tag sedan och jag måste erkänna att jag är nyfiken på Tina 2.0 Kommer hon att göra som jag tror och hoppas, eller kommer hon bli tvingad eller kanske välja oväntade lösningar? Vilka lärdomar har hon med sig från förra kapitlet och vilka nya kunskaper ska hon förvärva?  Dessutom har jag varit hos optikern i dag och det verkar som om uppföljaren ska skaffa glasögon också. Fasen, detta tycker jag är spännande. Fortsättning följer…

 

mallorca

UTEKVÄLL

Flera utekvällar under vår Mallorcavistelse i augusti avlutade vi uppkrupna hela familjen på någon av hotellets solterrasser och i de solsängar som på dagarna silade solens strålar. Vi köpte lite godis eller frukt och låg sedan där och tittade på film på Ipaden eller ”slösurfade” lite. Fast mest så låg vi och pratade. Om allt och inget. Hela familjen. Några av oss somnade. Ljuva utekväll.

Detta är ingen ju bra bild, den är tagen med min Ipad. Ändå är det en perfekt bild. Från en perfekt utekväll med min familj.

 

pion

UPPSKATTNING

För ett litet tag sedan fick jag en tydlig påminnelse om att det helt plötsligt kan vara för sent att tala om för någon hur mycket den personen betyder för dig. Det kan helt enkelt vara för sent att visa uppskattning.

Under min högstadietid hade jag större lust att vara med kompisar än på lektion många gånger. Jag var inte ointresserad tvärtom ganska duktig, men kompisar var viktigare just då. Det ledde ju till ogiltig frånvaro och uppläxande samtal. Jag sa inte emot de vuxna, jag visste att de hade rätt i det mesta. Men jag kände mig liksom tvingad att välja kompisarna och inte mitt eget bästa alla gånger. Men det fanns en speciell lärare som verkligen såg mig och förstod mig. På riktigt. Han var den strängaste och hade det svåraste ämnet och kastade kritor om man inte lyssnade på hans genomgångar vid svarta tavlan. Jag hade sådan respekt för honom men inte bara för att han var strängast utan också för att han respekterade mig och såg mig på riktigt. Jag kände det. Han lade ofta armen om mina axlar i slutet av våra samtal och kramade till hårt och sa: Det kommer gå bra för dig. Det kommer gå bra.

Naturligtvis blev det inte naturligt för mig som 15 åring att säga det till honom när jag slutade nian trots att jag innerst inne ville. Genom åren har jag då och då fått en hård kram av igenkänning och en ärlig fråga om hur jag har det när vi stött på varann på ICA. Men aldrig har jag riktigt fått fram hur mycket han har betytt för mig. Vilken viktig person han var under de där lite slingriga åren.

Men så förra midsommarafton var jag tillsammans med min familj och min brors familj och en massa vänner och dansade runt midsommarstången och jag fick syn på honom. Min bror hade också haft honom som mattelärare och tyckte liksom jag att han var den absolut bästa läraren genom åren. Vi gick fram till honom och hans fru. Kramades, för han kände ju naturligtvis igen oss, och vi talade om för honom hur otroligt mycket vi tyckte om honom. Jag såg hur hans ögon tårades och hans fru såg så stolt ut och jag sitter här med rysningar och fuktiga ögon bara jag tänker på det.

För ett par veckor sedan gick han bort. Men jag hann visa honom min uppskattning och det är jag så glad över. Om ett litet tag ska jag besöka hans grav och lägga en krita i ett hörn och viska…

 

signature

Lördag med reviderade planer | högklackat utbytt till mystofflor

pinochio

Pinocchio hänger bakom mig vid min arbetsplats här hemma. Jag tycker han är fin och han är mitt första riktigt prutade inköp från Turkiet för något år sedan. Samtidigt så är han lite läskig, visst är han?

Tanken var att vi skulle avsluta lördagskvällen med champagnemingel på mannens kontor och  invigning av Restaurang Glädje i Jönköping, men vi ställer undan svarta klackar och hasar runt i hemmakostymen i stället. Höstens första omgång bacillusker fyller min kropp och att tro att jag skulle vara en förtjusande bordsdam i kväll är skrattretande. Trist. Men det kommer ju fler tillfällen till skål och mingel.

Dagens snackis här hemma är förövrigt den att jag inte kunde sova så bra i natt och varit uppe och druckit te i soffan. MEN. Just då efter en liten stund kunde jag visst sova och somnade med  en  mugg te på magen som så klart hamnade i soffan och på Ipaden! Soffan är täckt för tillfället med handdukar och Ipaden har jag bett om ursäkt och den klarade sig fint.

Sånt roar min ljuva familj en lördag som denna. Vad roar din familj?

signature

Skördetider är fina tider

morotter

Men hos oss är det i stort sett redan över. Här är syns det sista knippet morötter och de sista rädisorna som vi åt upp härom dagen. Jag har egentligen aldrig varit så mycket för trädgården tidigare och kan ju naturligtvis inte titulera mig som trädgårdsentusiast med gröna fingrar ännu. Men det finns bra mycket mer lust och nyfikenhet gällande utemiljön och det sköna gröna nu än för några år sedan. Vi odlade ju i våra odlingsbänkar för första gången i år.

odlingsbankar

Man kan ju lugnt säga att vi lärt oss en del genom att göra en några klassiska nybörjarmisstag. Vi satte tillexempel potatis och jordgubbar tillsammans (!?) Förstår ju nu att det var hur korkat som helst. Potatisen tog naturligtvis all plats och sol från jordgubbarna. Det borde vi ju kanske kunnat räkna ut. Men nu har vi lärt oss det och gör inte om just det misstaget. Vi hoppar nog  över att sätta potatis nästa år och satsar på att låta jordgubbarna få revansch istället.

Jag var också lite väl ivrig när jag köpte plantor till örtplanteringen. Jag ville ha det fylligt och grönt direkt, och anade inte riktigt vilken enorm växtkraft det var i dessa små plantor. Det växte till sig något alldeles  galet och fort gick det ju också. Borde ta en bild och visa hur det ser ut nu. Ni kommer skratta;)

Men jag är trots små charmiga nybörjarmisstag väldigt glad åt vårt lilla odlingsplats utanför köket. Jag kan ärligt säga att det faktiskt är ett av mina favorithörn här hemma. I dag bloggas det kring just temat favorithörn inne på Fabriken. Jag har själv flera favorithörn och ska visa mer lite senare. Men så länge är det väl värt att kika in på Fabriken.

signature

En liten stund med ett barn, ett tonårsbarn

Efter en minut i bilen.

-Du vet den där tjejen som du inte kände igen. Det var ju (och så ett namn som jag redan glömt) Hans tjej.

-Jaha just det. Jag tror jag såg nått avsnitt när dom var i Gekland.

-VA!? Gjorde du? När var du i Grekland?

-Men alltså på TV, jag såg det på TV när dom var i Grekland och då var väl hon med tror jag.

-Jaha. Jag undrade just när du var i Grekland. Vilken tur att du hade en tofs i din den där. Jag har glömt idag. Men visst är hon snygg?

-Jo men jag skulle nog inte känna igen henne, knappt nån av dom där systrarna Kardashian tror jag.

– Vaaa? Det skulle jag. De är ju rätt speciella. Så rika ju…

Framme vid skolan och det var puss och ha en bra dag. När hon skulle stänga bildörren så stängdes den inte riktigt och tonläget i det  fula ordet som slank ur henne gör att jag inte riktigt vet hur hon ska klara denna dag. Det lät som om det verkligen var det värsta som kunde hända henne just då. Att bildörren inte gick igen utanför skolan.

signature

En överraskning som reparerar och glädjer

1

I kvällsljuset denna fina första september fångar jag in kärleksört och finaste lilla runda asken. Full av mjuk och glädjande vård för mina för dagen lite,  utav planteringsjord torra nagelband.

repair

Jag öppnade en kartong full av härligt svart silkespapper som kom på posten häromdagen med något jag väntade och som jag såg mycket framemot. Det var precis som jag tänkt mig det där i paketet, men också lite mer och lite bättre. För jag fick denna lilla fina runda burk med läkande salva Jennifer. 60 ml med bara läkande örter att använda av stor som liten var som helst på kroppen där du är lite extra torr. Jag använder den till nagelbanden och armbågarna. Toppen. Om du vill prova så hittar du den tillexempel här >>

Nu ska jag och mina tjejer beställa lite från Sheinside, något vi varit på väg att göra i en vecka typ. Men NU ska det bli av.

Fast först så måste jag tacka för alla fina ord, kramar och hejarop som jag fått både i kommentarsfältet, på mail och på Instagram efter mitt inlägg i förmiddags. Hoppas ni alla får chansen att välja med hjärtat också en dag. Jag vet att det känns bra. Men det är också ett stort ansvar och en stor oro som svävar där bakom. Så tack för alla hejarop. Dom behövs.

signature

Att våga välja med hjärtat…

En del tycker jag är modig. Klok. Gör det enda rätta. En del tycker kanske något annat. Men jag lyssnar på mig själv och de kloka människorna som vet vem jag är och vad som är bäst.

noise140901

I början av året snubblade jag och föll. Slutade fungera, försvann och fanns inte till. Utmattning, och en svår sådan. Det var andra gången och nu fick det vara nog. Många tankar har snurrat både hos mig och hos de viktiga människorna runt mig sedan just den dagen. Det var min mans födelsedag av alla dagar, men jag  kunde inte stå emot mitt mörker en sekund till. Då kändes det inte som om jag gav något fint i present det vill jag lova. Men kanske var det ändå då det fina började. Fast det förstod vi verkligen inte då.

Tankarna som tänkts sedan den dagen då jag kunde tänka igen, de har alla landat på samma plats. En annan plats. Så jag har med allt medhåll i världen, avslutat min viktiga lilla chefstjänst och gett mig en fin frihet i present. Ett nytt äventyr.

Mitt i livet och ansvarfull. Jag väljer livet och hälsan före just det där jobbet som tog mer än det gav. Idag njuter jag och är stolt, i morgon grubblar jag och letar med ljus och lykta efter nya utmaningar.

Heja mig.

 

signature

allt de ännu inte sett

filippasogon600

Ett ögonblick. Ett enda ögonblick kan ändra allt. Just här var vi trygga tillsammans, hon och jag och kameran. Jag tänker på alla ögonblick hon har framför sig. Jag tänker på ögonblicket då hon kom till oss. Allt ändrades. Allt.

Dessutom tänker jag lite på vad jag ska göra i morgon när den alldeles nya fina september kommer till oss. Svarva lite tror jag. För svarva det är det nya svarta. Det har Weronica och jag liksom bestämt. Och Weronica, hon har ju kolla på saker. Det vet vi ju. Eller hur!?

signature

Ett DIY i klass med ett riktigt hantverk

svarvjarn

Jag vet vad jag ska bli när jag blir stor. Nu äntligen vet jag. Jag ska bli ljusstakssvarvare. Tänk alla dessa år som jag tittat in och för all del jobbat på en del projekt i min svärfars snickeriverkstad utan att ställa mig vid svarven. Alla dessa år till spillo. Jag menar, tänk va många ljusstakar och skålar jag hade kunnat tillverka under de dryga 22 åren som han varit min svärfar!

lampaDet är en alldeles egen värld som han skapat sig där i det utbyggda varma garaget min Kent. En värld som ger honom ro och kraft att skapa. Han skapar både glädje och de allra mest fantastiska saker i trä. Det finns ingenting som han inte kan skapa i sin fina verkstad. Då menar jag verkligen ingenting. På riktigt.

Jag kan ju inte riktigt skapa vad som helst om man säger så. Men den där avkopplingen och sköna glädjen som han talar om att han finner där, den fann jag också.

Det är något alldeles speciellt att skapa med sina händer. Den totala koncentrationen och det sköna fokus som liksom bara kommer av sig självt när man startar svarven och spånet börjar yra och öronen liksom krullar ihop sig lite av det höga men fina ljudet. Jag är helt såld på det här med att svarva. Bästa DIYet.

ladorisnicken  I verkstaden finns det fyra sådana här fantastiska byråer fulla med skrot och skatter.

plasterlada Givetvis finns det plåster inom räckhåll. En liten röd papperslåda som Kent tejpat fast på bandsågen och markerat med ett kors. Alldeles ljuvlig och logisk i sin fantastiska miljö.

tina_svarvar140829

Här ser man inte riktigt hur glad jag kände mig inuti. Men det syns att jag är fokuserad i alla fall.

ljusstakeJag blev själv riktigt nöjd med min allra första ljusstake. Jag har redan en ny på gång och när jag skapat mig min första lilla kollektion så lutar det åt att det blir ljusstakar i många av paketen under granarna runt om mig i år. För huuur många som helst kan jag ju inte ha själv.
ljusstake2 För sluta svarva ljusstakar det kommer jag inte göra på länge. Om ens någonsin. Finns ju egentligen ingen anledning att sluta med något så galet kul.

  Detta är mitt bidrag till Fabrikens tema DIY 

signature