Everydaystories | en stund på kökstrappan

Jag satt i skuggan av de fylliga septemberstrålarna vi välsignats med detta år och hissnade av ljudet från grönskan som frenetiskt vaggades fram och tillbaka vinden. Den var stark men långt ifrån kall. Det doftade rostbröd från köket och nyss hade jag mött hennes ögon då hon berättat saker om den sena kvällen som jag egentligen redan visste. Nu hördes lågmälda skratt och jag landade.

Jag skrev med blyerts men suddade ut två långa rader utan att egentligen veta varför jag inte lät de vara. Penna och suddgummi. Det är inte ofta nu för tiden tänkte jag men rättade mig tyst. Jag har ju min lilla anteckningsbok. Den lilla svarta som fylls på med listor och sammanflätade ord och små illustrationer. Den är ju inte digital på något sätt. Jag gillar den, liten anspråkslös och liksom lite hemlig. Jag tänker att den kan komma att bli en skatt för någon i framtiden. Någon som kanske vill minnas och förstå. Läsa med ett milt leende och få egen fart framåt.

betongros-i-ortlandet-tinasundling

Jag tittade upp och blinkar mot den frodiga grönskan som visst inte blev riktigt som jag tänkte mig den i våras. Men fin ändå. Jag lyfte på mina nya glasögon och förundrades över hur min utsikt blev klarare. Jag kände mig nöjd men satte dom på näsan igen när jag vände ner blicken mot tangenterna. Ögonen skiftade fokus och jag undrade lite förvånat om jag blivit vuxen nu.

ful_gul_tea_160831

Ett helt vanligt påste med smak av svarta vinbär i ett gammalt kaffeglas. Liptonpåsen fick landa på det lilla fula men på något sätt värdefulla plastfatet vars enda uppgift är att fånga tepåsen på dess väg till soporna. Vet inte vart den kommer ifrån, men har inte hjärta att slänga den trots att jag tycker den är så ful. Det skulle inte kännas rätt.  Tänker att te med mjölk inte är så vackert att se på. Men jag tycker det är gott. Det som är gott kanske på något sätt ändå blir lite vackert.

signature

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *