Everydaystories | God morgon

Långt borta hörde jag den pigga signalen på mobilen i rummet intill nästan lite hånfullt leta sig in i  mina näst intill förlamade hörselgångar. Det långsamma prasslandet i sängkläderna både från sängen alldeles nära och sängarna i rummen intill talade om att den  lilla djävulskt melodiösa plingelingsignalen uppmärksammats av hela familjen och att en ny dag sakta höll på att vakna

DSC_0138

Natten kändes tung och knölig i min kropp och samtidigt som jag kom i håg att jag nästan somnat med handen nära den varma kroppen i sängen bredvid men tvingat mig upp i sista sekund och burit med mig kudden in till lillasysters rum och krupit ner bredvid den tonårsoroliga och lite förkylda kroppen som inte kunde somna. Suckarna och de små hostningarna hade ordlöst lockat dit mig och hennes andetag blev lugna på en minut och jag kände mig som världens bästa mamma samtidigt som jag slets itu och somnade.

Alldeles samtidigt kom jag på att jag samma kväll, igår alltså, hade lagt fram mina fodrade löpartajts och träningströjor på stolen i sovrummet för att vara redo att köra tjejerna till skolan och sedan direkt när jag parkerat bilen ta en promenad. Jag hade tänkt gå en runda som sträcker sig in på en skogsstig och på en gammal banvall. Men uppenbarligen så hade jullovet vänt på dygnet för mig och jag insåg att jag verkligen varit långt ifrån denna tiden att komma upp ur sängen på länge, för inte ens när tjejerna var avsläppta vid respektive skola var det i närheten av ljust ute.

I bilen överlade jag med mig själv huruvida jag skulle senarelägga (med risk för att den skulle utebli) min promenad på grund av bristen på ljus eller om jag skulle gå en annan runda. Eftersom det vid den här tiden på morgonen naturligtvis är en hel del människor i rörelse så var jag i ärlighetens namn inte sugen på att gå min vanliga ”stadsrunda” för jag ville inte möta någon. Inte någon alls. Beslutet att smita undan promenaden höll på att fattas när jag såg grannen dra sin soptunna till gatan och med pigga steg kom in på vår garageinfart och svepte förbi med vår soptunna och placerade även den på platsen de ska stå när sopbilen kommer och tömmer.

– God morgon Tina, studsade emot mig när jag kom ur bilen. De ska visst stå med handtagen utåt numera har jag läst i någon tidning. Men det kan vi väl leva med!? kvittrade världen bästa granne och stod redan med ryggen emot mig vid sin brevlåda när jag forcerade fram några pigga ord. Jag fiskade upp mina hörlurar och satte på ett sparat avsnitt av Alex och Sigges podcast. Jag tog en kort men skön promenad och fredagen den 9 januari 2015 var ett faktum.

 

signature

One comment

  1. Ja jösses Amalia vad det var svårt att komma igång detta nya år 😉 Det går bättre och bättre dag för dag här trots allt:) Hoppas det går bra för dig också!

    kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *