Leken fortsätter

fallfrukt-genom-fonstret

Jag satt en stund på bänken utanför vid den fallna frukten. Det var kanske egentligen lite för kallt, men solen var noterbar och jag var lugn och aningens törstande efter ljus och frisk luft. På gatan bortanför gnisslade en cykelbroms. Ett ljud som kanske förknippas mer med vår än höst. Plötsligt kunde jag förnimma känslan av kalla ömma tår. Hur jag skrapat upp mina tår när jag cyklat barfota mot bättre vetande. För länge sedan.

Minns hur ont det gjorde och jag minns också hur typiskt det var när det hände. Jag hade lekt med några av de lite mer spännande barnen i kvarteret, några jag mest bara fick längta efter på håll i vanliga fall. Men äntligen var jag med i den fartfyllda leken och det kändes naturligt och självklart. Då skrapade jag upp tårna och tillfället var förbi.

Vet inte riktigt vilket som gjorde ondast, de sargade tårna eller att leken fortsatte utan mig. Men det var en händelse som varit med och format mig till den jag är idag. Annars hade minnet av den inte kommit till mig med höstens första vindar och singlat ner i mitt solvarma knä. Eller?

 

signature

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *