Nu växer de nästan om sig själva

Det flämtar till. Blir varmt i nacken. Vi ryser av välbehag samtidigt som någon känner sig lite jagad. Tiden. Den är alltid med och emot. Trogen på så vis och det är tryggt att veta att vi alla har samma. Eller hur?

Sista vitsipporna för i år kanske. Eller kanske inte. Men nu börjar de i alla fall nästan växa om sig själva där ute i skogsgläntan. Det gäller att hänga med i svängarna!

 

signature

2 comments

  1. Vackra bilder och fina ord. Pratade med en vän om tiden på väg hem från jobbet idag, hennes mamma är inne på sin sista tid… Jag som ofta sagt att tid är en av de få saker som är rättvist fördelad till oss alla fick tänka om. Tiden på dygnet kanske är rättvis men tid som genererar antal dagar i livet hör inte till rättvisan.
    Fin kväll till dig!

  2. Min mamma väntar också på sin sista dag inom en inte allt för avlägsen framtid. Jag känner dock att hon njuter på ett sätt som jag är förundrad över. Vi har lika mycket tid de dagar vi har kvar att dela här på jorden, men hennes liv är så glädjefyllt, hon är så tacksam. Ingen vet hur mycket tid man har här. Ett kort liv kan vara ”bättre” i slutändan än ett långt. När man ser det så är det lätt att sluta tänka på något slags rättvisa. För hur ska vi kunna mäta den? Min far sa alltid ”kom ihåg att livet är orättvist”. När man har den insikten behöver man inte vara avundsjuk eller missunnsam, bara tacksam. ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *