Veckans | We decor life

Vardag fast ändå inte.

Vi har sportlov som så många andra så det är vardag med en extra knorr hos oss. Weronica skrev här att; Jag hade hellre ägnat mig åt viss eskapism nu Tina, än att grotta ner mig i vardagens trivialiteter. Ingen kan hålla med mer än jag egentligen. Ändå valde jag just vardag som veckans utmaning. För vardagen är en utmaning på så många sätt.

Kanske för att jag har ha väldigt mycket vardag. Vardagar som inte är som vanligt på något sätt. Utan bättre och växande. Spännande. Att äga min vardag och hela mig själv, bli starkare och vackrare på insidan allt vad tiden lider. Så ser det faktiskt ut för mig nu. För jag har valt att hoppa av och byta riktning. Klokt, utmanande och lite läskigt.

Jag är ju inte ensam om att göra stora val i livet, det vet jag så klart. Men det hindrar mig inte från att låta känslan av mod och hopp växa sig starkare för var dag. Inte ett dugg.

Men just denna vecka gillar vi att se solen och lika mycket gillar vi att bara existera. Extra mycket här i soffan med Netflix och vår nya mer-underbara-kattunge-än-vi-någonsin-kunde-föreställa-oss. Lilla Mira.

Ja lite så är min vardag. Nu, nyss och kanske i morgon. Eller nä förresten. I morgon kommer mina små brorsbarn hit till oss och firar lite sportlov. Då blir det en annan slags vardag. Minsann.

Fler vardagar hittar du på Decor Life. Varmt välkomna dit!

We decor life | sittplats

I torsdags presenterade jag årets första tema på Decor Life – sittplats. Idag fick vi se Weronicas tolkning och det var precis så där fint som jag trodde. Nu på torsdag kommer Weronica presentera ett tema som är precis lika hemligt för mig som för alla andra, och tisdag nästa vecka presenterar jag min tolkning på Decor Life. Men en sak i taget. Varsågod och sitt (eller ligg;)

De var ju det där med vår 4 meter långa soffa. Som vi gillar den och som vi förvandlas till världens bästa filmtittare när vi lägger oss till rätta. För det är i ärlighetens namn lite mer av en liggplats än sittplats med sitt 90 centimeters sittdjup och de två 90×90 fotpallarna som tack vare sina stora industrihjul med lätthet rullas i rätt position. Vi har mängder av stora tunga dunkuddar och känner jag mig själv rätt så kommer det att bli fler och fler med tiden.

När man sjunkit ner i soffan så har man en braskamin till vänster och en stor TV-bild på väggen en liten bit bort. Just nu har vi en projektor men den uppmärksamma och tekniktörstande mannen i familjen har upptäckt så mycket som tre döda pixlar (!?) och har påbörjat en sofistikerad och vad han tror subliminal övertalningskampanj gällande ett inköp av ny TV. Jag låtsas att jag inte förstår vad de små ganska söta kommentarerna och framlagda reklambladen kan tänkas betyda och låter honom tro att jag är ointresserad. Men i och med den nya megasoffan så ser jag faktiskt värdet i en bra (och stor) TV. Nåväl.

Jag vill visa er mer från detta rum. Rummet som aldrig tycks bli färdigt. Men sittplatser, det har vi nu i alla fall. 4 meter lång och 90 cm djup och redo för många fina stunder.

Kika in på Decor Life och se om det kanske är någon mer som bloggar om sittplatser. Du kanske vill vara med!?

om jag skulle bo i en tvåa

Då skulle det gärna få vara i denna fina Göteborgslägenhet som jag inte kunde sluta titta på hos The Style files tidigare i kväll. Superstylad ja visst. Men så mitt i prick för att ändå kittla mig aningens lite. Bra gjort!

Bilderna kommer ursprungligen från Stadshem

Everydaystories | God morgon

Långt borta hörde jag den pigga signalen på mobilen i rummet intill nästan lite hånfullt leta sig in i mina näst intill förlamade hörselgångar. Det långsamma prasslandet i sängkläderna både från sängen alldeles nära och sängarna i rummen intill talade om att den lilla djävulskt melodiösa plingelingsignalen uppmärksammats av hela familjen och att en ny dag sakta höll på att vakna

Natten kändes tung och knölig i min kropp och samtidigt som jag kom i håg att jag nästan somnat med handen nära den varma kroppen i sängen bredvid men tvingat mig upp i sista sekund och burit med mig kudden in till lillasysters rum och krupit ner bredvid den tonårsoroliga och lite förkylda kroppen som inte kunde somna. Suckarna och de små hostningarna hade ordlöst lockat dit mig och hennes andetag blev lugna på en minut och jag kände mig som världens bästa mamma samtidigt som jag slets itu och somnade.

Alldeles samtidigt kom jag på att jag samma kväll, igår alltså, hade lagt fram mina fodrade löpartajts och träningströjor på stolen i sovrummet för att vara redo att köra tjejerna till skolan och sedan direkt när jag parkerat bilen ta en promenad. Jag hade tänkt gå en runda som sträcker sig in på en skogsstig och på en gammal banvall. Men uppenbarligen så hade jullovet vänt på dygnet för mig och jag insåg att jag verkligen varit långt ifrån denna tiden att komma upp ur sängen på länge, för inte ens när tjejerna var avsläppta vid respektive skola var det i närheten av ljust ute.

I bilen överlade jag med mig själv huruvida jag skulle senarelägga (med risk för att den skulle utebli) min promenad på grund av bristen på ljus eller om jag skulle gå en annan runda. Eftersom det vid den här tiden på morgonen naturligtvis är en hel del människor i rörelse så var jag i ärlighetens namn inte sugen på att gå min vanliga ”stadsrunda” för jag ville inte möta någon. Inte någon alls. Beslutet att smita undan promenaden höll på att fattas när jag såg grannen dra sin soptunna till gatan och med pigga steg kom in på vår garageinfart och svepte förbi med vår soptunna och placerade även den på platsen de ska stå när sopbilen kommer och tömmer.

– God morgon Tina, studsade emot mig när jag kom ur bilen. De ska visst stå med handtagen utåt numera har jag läst i någon tidning. Men det kan vi väl leva med!? kvittrade världen bästa granne och stod redan med ryggen emot mig vid sin brevlåda när jag forcerade fram några pigga ord. Jag fiskade upp mina hörlurar och satte på ett sparat avsnitt av Alex och Sigges podcast. Jag tog en kort men skön promenad och fredagen den 9 januari 2015 var ett faktum.

Everydaystories | 09.12.14

Jag går med halvhjärtade steg in i köket och slänger förstrött en blick på de hemmagjorda kalenderbladen som dottern stuckit in mellan skåpet och väggen snett ovanför kaffebryggaren. Hon är snart vuxen min dotter och hon har en mogen, snygg och väldigt tjejig handstil konstaterar jag och ler lite. Det syns nog antagligen inte utanpå men inom mig känner jag leendet. I nästa sekund inser jag vad det är jag precis har läst. I morgon är det bara två veckor kvar till julafton. På pappret som dottern med inlevelse printat ut och dekorerat med glada bokstäver syns ord som lussekattsbak och pepparkakshusbyggande.

Jag känner hur mitt leende mattas av och en våg av nervös trötthet vill hoppa runt i mitten av mig. Hur kunde det bli såhär? Jag som verkligen har alla möjligheter i världen att vara ute i god tid med precis allt just i år lyfter ner min favoritmugg, en handgjord vit keramik mugg med en silverfärgad metallkant införlivad längst upp, och häller upp en halv kopp kaffe. När jag tar mjölkpaketet ur kylen, som helt plötsligt talar om för mig att den minsann skulle må bra av att städas ur innan den packas full med julmat, drar jag ett djupt andetag och tänker att det blir nog bra.

Det blir bra. Såklart.

We decor life | Advent

Advent kom till slut. Som vi väntat. Ändå stod vi där i helgen och hade inget annat än fyra gröna ljus att sätta ner i adventsljusstaken. Men vet ni? Det gick bra det också, och ärligt talat så är vi inte sådär väldans mycket för just det där med adventsljusstake, vi tänder ju liksom alltid ljus när mörkret kommer krypandes och adventstämningen infinner sig mer genom blommor och ljusstakar i fönstren tycker vi. men i år har vi som sagt gröna ljus i den vi har.

För mig som för så många andra är musik viktigt för att skapa stämning. Den här låten är så himla mycket advent för mig och alldeles särskilt denna avskalade lite nakna versionen. Jag gillar det lite operfekta och takten stämmer fint med mitt adventshjärta.

Samtidigt som jag kommer i nån slags skön adventsstämning av denna låten så översköljs jag av minnet av den frihetskänsla jag kände när jag promenerade ensam på den milslånga stranden utanför Pizzo i Italien en sommar och Tove och Robyn var mitt enda sällskap i lurarna. Olika känslor men ändå samma på något sätt.

Som mina ögon svämmat över när jag lyssnat till sagan om Flickan med svavelstickorna och som min röst stockat sig när jag läst den högt. den är så fin och jag blir berörd bara jag tänker på den. Så det är inte utan att jag känner ett vackert vemod och en önskan om värme åt fler i adventstid när jag skramlar med min tändsticksask från SOS Barnbyar. Så det är ju tämligen genialiskt att låta en textrad från H.C. Andersens saga pryda baksidan av tändsticksasken. Jag har skrivit ytterligare några ord om den lilla asken på Decor Life tidigare idag också →

På Decor Life är det fram till onsdag 3 december klockan 12.00 möjligt att vara med och blogga kring temat Advent och länka sitt inlägg. Det vore kul om du ville hänga på vetja!

Decor life hemma hos

Idag publicerade jag och Weronica vårt första ”hemma hos” på Decor Life. Vi hälsade på hemma hos Jenny en dag i början av november och samlade på oss en massa fina bilder och framför allt så samlade vi på oss en oskattbar mängd fina ord och känslor. Dessa har vi varsamt värmt i våra händer och format till ett slags reportage. Ett reportage vi tycker om och vars format vi tror på.

Att mötas. Att verkligen mötas på riktigt, i lugn och ro och med en ärlig och innerlig uppmärksamhet, det är fint. Vi tar oss sällan tid att verkligen lära känna nya människor. Inte heller tar vi oss tid att verkligen se och känna av platser vi besöker. Egentligen kan jag ju bara prata för mig själv, men jag tycker mig höra människor hålla med mig om detta när det förs på tal. Jag och Weronica har pratat mycket om detta och vi delar känslan att det är väldigt onödigt att låta så många möten förbli ogjorda, att låta så många intressanta hem och platser förbli obesökta. Vi vill tillsammans möta människor och hälsa på där de lever och vi vill att ni följer med oss på resan. Jag tror faktiskt att ni kommer att tycka om det. För en resa är det verkligen. Vi är mitt upp i att mötas vi också, vi håller på att lära känna varann. För vi är ju inte gamla bekanta faktiskt, även om det i en rasande fart alltjämt börjar kännas så. Vi tycker om varann och vi tackar skrattande ”bloggosfären” för att den lät oss finna varandra. Ganska coolt tycker jag.

I morgon ska vi faktiskt fortsätta vår resa in i vänskapens trygga famn. Vi ska checka in ett par nätter i Göteborg och vi har en hel del fint att se fram emot. Så nu måste jag packa lite.

Premiär för Decor life

Nu mina kära läsare är ni hjärtligt välkomna in till mitt nya projekt – Decor life. Min kära gamla Peppar och vanilj kommer att fortsätta i sedvanlig ton, men nu kommer ni även finna mig på Decor Life. Min förhoppning är naturligtvis att ni blir nyfikna och kommer vilja följa mig – och min kompanjon Weronica – där. Väl mött!

workshop- kanske världens bästa kvällsaktivitet

Kvällen i går hade med stor sannolikhet varit en kväll med en hel del soffhäng om det inte vore för några små ord på Instagram. Jag tolkade Hanna Wendelbos välkomnande ord som omedelbar övertalning och trippade glad och förväntansfull in i Oddbirds supersnygga lokaler i Ulricehamn strax efter att kyrkklockorna klämtat stängningsdags för de flesta butiker. Faktiskt var jag aningens nervös också, men det kan jag ju inte riktigt skriva här kanske. Men jag får helt klart lite ökad puls och nära till röda kinder när jag ska träffa personer jag aldrig träffat.

Kanske alldeles särskilt när det är någon som jag tror mig tycka om och som jag på ett eller annat sätt beundrar. Hanna Wendelobom har jag länge följt på Instagram och många av hennes tapetmönster tycker jag alldeles särskilt mycket om. Dessutom har jag ju som hastigast stött på hennes otroligt roliga man Martin ett antal gånger. Så jag hoppades att jag inte skulle bli besviken.

Jag hade lovat på skämtsam uppmaning att jag skulle vara Hannas speciellt inbjudna moraliska stöd med uppdrag att skratta om det blev pinsamt tyst och klappa i händerna för att lätta upp stämningen när Hanna skulle föreläsa på Oddbirds workshop i Ulricehamn. Naturligtvis så behövde jag inte rycka in och rädda Hanna. Hon var briljant och skratten kom ofta och naturligt. Men det grämer mig lite nu i efterhand att vi faktiskt inte gav Hanna någon applåd. Det kom jag på nu. Shame on me.

Det fanns en sådan iver i denna skara kvinnor att börja med den kreativa delen av kvällen att skaran lyssnare snabbt skingrades och med snabb andhämtning ville välja de finaste tapetproverna och den bästa skokartongen. Det var Sandberg tyg & tapet som sponsrade med material och finfint var det.

Oddbirds stod som värd denna afton och deras lokaler uppmanar till kreativitet och glatt skapande Jag ska försöka fånga lite mer bilder en dag med ljus tänker jag. För ni kommer tycka om det, det är jag säker på.

Eller jag vet, sväng förbi en dag när de har öppet sin Pop Up-butik → i min hemstad Ulricehamn. Det är ju ännu bättre så klart. Jag har kaffepannan varm!

Jag fick med mig en hjälpligt snygg box och ett mumsigt gäng tapetprover hem. Det bästa av allt var dock det att jag inte var det allra minsta besviken på irl-Hanna. Tvärtom så var hon precis så där härlig som jag anade att hon skulle vara. Jag slapp bli besviken. Instagram och bloggeri öppnar verkligen upp för spännande möten. Om man vill. Och jag vill.

Hoppla livet, här går det undan

Fast det var något av de mest tjatiga de vuxna sa när man var liten, det där att tiden går fort, så måste jag ändå säga just det. Oj vad tiden går fort. Den ena veckan har ju inte landat in i mig innan jag är halvvägs in i en ny. Förra veckan var en fin vecka som på något sätt började redan på söndagen före liksom. Jag reste nämligen ner till Helsingborg då för att möta upp Weronica och ta itu med vår första riktiga inspirationsresa iklädda Decor Lifes kostym. Ja jösses va kul vi hade och va mycket vi lärde oss om planering, förarbete syfte och mål. Dessutom lärde vi oss en del om loppisar och vad som förtjänar att spanas efter och att magkänsla är fint.

Att i finaste lugnet och med bästa sällskapet strosa runt i nya miljöer var som en varm filt för själen och det riktigt tickar i hela mig av inspiration och lust att göra saker. En himla massa saker…Men jag får nog ta fram en gummiklubba och slå mig ganska hårt på kom-igång-knappen bara. Det är segt som gammal ACO-kola här emellanåt och uttrycket ”mycket snack och lite hockey” känns vissa dagar special myntat för mig.

Jag kommer nog aldrig bli beskylld för att likna en duracellkanin men jag känner ett glatt hopp att torsdagen denna veckan ska få fart på mig. Jag ska nog göra något riktigt kul då. Jag hade inte planerat det men möjligheten har dykt upp, och jag tänker att då hänger jag väl på då! Vad jag ska göra?

Det får ni se!