Personlig utveckling | mingel och nätverkande

Igår växte jag lite. Inte synligt för ögat, men kännbart inuti. Kanske är det just det som är  finaste sättet att växa på tänker jag och sträcker på mig. Ändå känner jag både tyngd och motstånd trots att jag bestämt mig för att se ljus framtid när jag lyfter min blick. Jag hade trott och hoppats att det skulle känts lite enklare när jag väl kom dit. Jag hade hoppats att jag skulle haft en mer distinkt känsla av lättnad och succé när jag lämnade. Kanske hade jag hoppats för mycket tänker jag. Eller kanske har jag som så många med mig, ytterligare en liten tunn offerkofta som borde repas upp och återvinnas. Eller också är det så klart bara så det är.

Kontur på en glasflaska

Jag har valt att beträda ytterligare en ny stig som uppenbarat sig i min allt mer spännande snårskog. Jag visualiserar framgång och provar nya vägar dit. I går tog jag ett djupt andetag och körde till en grannstad för att delta i en peppkväll med föreläsningar och mingel som ett kvinnligt nätverk jag länge varit nyfiken på anordnade. Jag kände ingen. Gissa om min puls var hög när jag kom upp för de tre trapporna och in genom dörren? Jag möttes av en öppen famn och en hjärtlig kram från tjejen som uppmuntrat mig att komma. Tack.

Rummet var fullt av tjejer och ljudnivån var som på vilken tjejfest som helst. Och jag kände ingen. Så var det säkert för någon mer, det intalade jag mig och motade med kraft undan den imaginära hand som försökte putta in mig i ett hörn. Jag sökte ögonkontakt och försökte flika in i samtal, hitta ingångar, nickade och log bekräftande. Jag gav och jag gav. Utan att någon egentligen lade märke till mig kändes det som. Fast så var det ju inte.

Konturer av en flashals

Föreläsningarna var verkligen bra. Pepp med stora tydliga bokstäver som omöjliggör det för mig att klassa kvällen som något annat än en personlig succé. Jag fick små påminnelser och verktyg att leda mig själv i förändring. Mitt undermedvetna processar konstant och en miljon gånger snabbare än mitt medvetna och det jag kastar upp i universum är det som kommer mig tillmötes.  Att jag kände mig osynlig och inte kunde formulera mina tankar om mig själv när jag pratade respekterar jag som min tillfälliga känsla. Men jag låter inte den känslan  slå rot och definiera mig.

Kommande ordinarie träff är en frukost med bordplacering och tvångsmingel. Det är alldeles säkert genialiskt tänker jag och blir jättenervös vid blotta tanken. Men jag tänker utmana mig och försöka boka in i min kalender. För utmanade är det verkligen för mig. Och jag undrar i mitt stilla sinne om jag någonsin kommer uppskatta mingel? Jag vet ärligt talat inte. Men jag vill ju komma åt det som minglet kanske kan  leda till. Intressanta samtal, nya kontakter,  erfarenheter och kanske vänner. Så jag fortsätter att utmana mig. Och jag växer. Inuti.

 

Vad tänker du om mingel? Tror du att man kan lyckas bygga nätverk utan att bli mingelproffs?

 

signature

10 comments

  1. Åh vilka fina funderingar! Vilket komplement du är till resterande daysweekends-gäng: ni har en röd tråd i form av vackert, hållbart, njutningsfullt, insiktsfullt och hudnära. Fint! Och du, jag känner så igen mig. Ingen i min närhet tror nog det, för utåt upplevs jag nog säker, men inuti fladdrar det varje gång jag ska träffa någon eller mingla… Men vi växer. ❤️

    1. Jessica,
      Tack så hemskt mycket för alla dina fina ord. De landade rakt in i mig och fann sin plats. Glädjen är stor när jag förstår att du uppskattar och tycker om det jag och Days & Weekends vill förmedla. Jag vet att också Weronica satt med ett litet leende när hon läste dina ord. Det är för dig vi bloggar.

      Att det fladdrar hos fler än mig är ju en vetskap jag bär med mig, plockar fram och håller i handen. Och visst växer vi! Oj vad vi växer 🙂

      Jag önskar dig en fin helg!(och tack igen;)
      kram

  2. Modigt av dig.
    Känner igen mig precis. Även om jag oftast är väldigt nyfiken på nya människor så har jag inte alls förmågan att mingla. Kan inte det där med kallprat utan vill hellre träffa nya bekantskaper i lugn och ro, en och en, och få längre samtal…

    1. Tack fina Emma,

      Jag har lärt mig att känna mig modig istället för blyg och osäker. Varje gång jag pushar mig själv lite utanför min trygghetszon blir jag stolt och peppad att gå ytterligare i den riktning jag vill.

      Ibland är det lättare sagt än gjort, men precis som för dig är nyfikenheten stor och jag hoppas kunna fånga några guldkorn på vägen. Några fina bekantskaper att vilja möta mer ”på riktigt” i lugn och ro 🙂

      Hoppas du får den finaste helgen!
      Kram

  3. Hej Tina, så nyttigt att utmana dig själv. Kan man bygga nätverk utan att bli proffsminglare. Det tror jag. Men jag tror att det är viktigt med att sätta upp roliga, realistiska och lustfyllda mål för varje aktivitet. Att inte tro att man kan bygga nätverk på en kvart. Det kan man inte. Heja dig!

    1. Hej och tack för dina ord!
      Det är viktigt och egentligen alldeles självklart det du skriver om att sätta upp realistiska och lustfyllda mål för varje aktivitet!

      Jag känner att jag kanske i bland sätter upp aningens lite för höga mål och därav utsätter mig för risken att liksom bli lite besviken. Eller i alla fall inte helt hundra nöjd. Om jag istället kanske sänker kraven/målen med respektive aktivitet så har jag ju alltid chans att göra succé 🙂 Fast det är klart, man ska ju utmana sig också och flytta sina gränser…

      Tack för påminnelsen!
      Kram

  4. Givetvis kan du bli mingelprofs utan att direkt se fram emot det eller längta efter det. Jag brukar få höra att jag är duktig på det där, att mingla. Jag är orädd, tar för mig och är social. Jag är ganska snabbtänkt och skämtar ofta. Men..jag hatar det. Eller hatar, det är väl ett starkt ord. Jag gillar det iaf inte. Jag har svårt för det som känns ytligt, även om det kanske inte är ytligt egentligen. Men det där skummade pratet, när man är på ytan och hafsar runt. Jag har nästan inga bekanta, inte för att jag inte kan, men för att jag inte vill. Det ger mig inget. Det är bara ärliga äkta nära relationer som ger mig något. Som liksom tankar min energi.

    Det där med att mingla, det ser jag som en del i arbetet och att jobba, det måste inte vara roligt precis hela tiden, även om mitt jobb faktiskt är roligt ungefär 99,9% av tiden.

    Jag tror många känner så också, att det känns lite märkligt, man känner sig dum, ointressant och i vägen. Vad sa man nu och hur uppfattas man av andra. Det låter som du hade en toppenkväll och som om du redan är fullfjädrat proffs. Det är ju faktiskt ingen annan som ser det där fladdret i bröstet, trots att vi nog är många som har det, precis hela tiden.

    Kram

    1. Fina du.

      Stort tack för peppande och mjuka ord. Ord med klokhet och insikt. Jag tycker om dig och dina ord. Jag känner också allt tydligare att kvällen verkligen var otroligt bra och att jag är ett stort steg på väg in i något bra.

      Precis som du skriver så är det ju en del i en jobbprocess och det är ju ingen hemlighet att jobb och dess kringaktiviteter inte alltid är rakt igenom roliga precis hela tiden.

      Fladdret inuti tycks vara lika närvarande som de glättiga skratten, de sökande blickarna och ivrigt bekräftande nickningarna. Jag har redan nytt utmanande sammanhang på tisdag där jag ska fortsätta min resa mot en allt mer komplett upplaga av mig själv. Jag tycker om tanken och jag andas lite lättare för var dag:)

      Hej mig. Heja dig. Heja oss!

      kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *