Recycling | något jag vill dela med mig av en gång till

trappansondagsbild2

Det går inte att förklara. Den där särskilda känslan i hela kroppen när du är någonstans där du har varit förut, fast ändå inte. När du besöker en plats fast du inte får. När en dörr står öppen och gör det omöjligt att inte stiga in. Fast du inte borde.

En plats vars luft är fylld av viskningar och minnen av människor som slutat just precis där. En plats som jag finner så stark och speciell. En plats som lite grann skrämde livet ur min Olivia. Men just där och då gav jag mig inte. Rollerna blev ombytta och jag blev den rebelliska och orädda tonåringen. Hon blev klokare och mer varsam. Men jag bara kände att jag bara var tvungen att stanna lite. Det var min tur att gå ett steg för långt.

Gå in i det gamla huset, fast vi inte fick. Hon gav med sig för ett litet ögonblick, så som jag gör för hennes skull då och då. Men det blev bara ett ögonblick och det rätta objektivet fanns lämnat kvar utanför dörren. Dörren som vi inte fick gå in igenom.

Så de bästa bilderna kan jag inte visa. De finns bara inuti mig. Tydliga i mitt leende hjärta. Jag tror mitt fina sällskap sparat på ögonblicket i sitt hjärta också.

För det är sådant vi gör mina viktiga människor och jag. Skapar ögonblick att minnas. En del vackrare än andra. En del läskigare än andra. Men vi delar dom. Alltid och för evigt.

signature

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *