TEMA | månadens fyra

Månadens fyra är en återkommande utmaning eller kanske uppmaning till vem som helst runt om i bloggvärlden (finns det en sådan förresten? Egentligen?) att göra ett blogginlägg utifrån den bokstav och de ord med just den för månaden utvalda bokstaven som begynnelse. Fritt att tolka hur som helst och det är Anna och Ulrika som håller i taktpinnen. Ganska kul tycker jag och vill vara och tolka deras valda ord enligt följande:

UGGLA 

Vi har lyckan att bo i ett bostadsområde där vi har en lekplats omgiven av stora vackra ekar bara några steg bort och dessutom en hel skog ytterligare knapp hundra meter bort. Såklart har vi då också tillgång till fågelkvitter av alla de slag. Enligt min man hörs en uggla med jämna mellanrum. Jag lyssnar och hävdar då lite retligt varenda gång att det visst inte är en uggla utan duvor. Han blir lika sur och irriterad varendaste gång, och först var det faktiskt så att jag verkligen trodde att det var duvor. Nu är jag bara 90% säker på att det inte är en uggla. Men jag tänker inte ge mig. Oh nej.

Katerina Plotnikova - Beast

Katerina Plotnikova är en rysk fotograf jag länge beundrat. Hon använder sig av alldeles livs levande djur i många av sina magiska bilder. Vilket jobb det måste vara kring dessa fotograferingar. Tänka tt få vara med och smyga runt där och lära sig. Wow. Jag är helt förtrollad. Kolla in fler av hennes fotografiska konstverk här >>

 Meet The Photographer Who Uses Real Animals In Her Dreamy Portraits

 

UPPFÖLJARE

Den uppföljare som jag är allra mest nyfiken på just nu är faktiskt mig själv. Men vadå tänker ni!? Jo jag har avslutat ett kapitel och påbörjat ett nytt. En ny säsong eller något sådant. Typ. Jag skrev om det här för ett litet tag sedan och jag måste erkänna att jag är nyfiken på Tina 2.0 Kommer hon att göra som jag tror och hoppas, eller kommer hon bli tvingad eller kanske välja oväntade lösningar? Vilka lärdomar har hon med sig från förra kapitlet och vilka nya kunskaper ska hon förvärva?  Dessutom har jag varit hos optikern i dag och det verkar som om uppföljaren ska skaffa glasögon också. Fasen, detta tycker jag är spännande. Fortsättning följer…

 

mallorca

UTEKVÄLL

Flera utekvällar under vår Mallorcavistelse i augusti avlutade vi uppkrupna hela familjen på någon av hotellets solterrasser och i de solsängar som på dagarna silade solens strålar. Vi köpte lite godis eller frukt och låg sedan där och tittade på film på Ipaden eller ”slösurfade” lite. Fast mest så låg vi och pratade. Om allt och inget. Hela familjen. Några av oss somnade. Ljuva utekväll.

Detta är ingen ju bra bild, den är tagen med min Ipad. Ändå är det en perfekt bild. Från en perfekt utekväll med min familj.

 

pion

UPPSKATTNING

För ett litet tag sedan fick jag en tydlig påminnelse om att det helt plötsligt kan vara för sent att tala om för någon hur mycket den personen betyder för dig. Det kan helt enkelt vara för sent att visa uppskattning.

Under min högstadietid hade jag större lust att vara med kompisar än på lektion många gånger. Jag var inte ointresserad tvärtom ganska duktig, men kompisar var viktigare just då. Det ledde ju till ogiltig frånvaro och uppläxande samtal. Jag sa inte emot de vuxna, jag visste att de hade rätt i det mesta. Men jag kände mig liksom tvingad att välja kompisarna och inte mitt eget bästa alla gånger. Men det fanns en speciell lärare som verkligen såg mig och förstod mig. På riktigt. Han var den strängaste och hade det svåraste ämnet och kastade kritor om man inte lyssnade på hans genomgångar vid svarta tavlan. Jag hade sådan respekt för honom men inte bara för att han var strängast utan också för att han respekterade mig och såg mig på riktigt. Jag kände det. Han lade ofta armen om mina axlar i slutet av våra samtal och kramade till hårt och sa: Det kommer gå bra för dig. Det kommer gå bra.

Naturligtvis blev det inte naturligt för mig som 15 åring att säga det till honom när jag slutade nian trots att jag innerst inne ville. Genom åren har jag då och då fått en hård kram av igenkänning och en ärlig fråga om hur jag har det när vi stött på varann på ICA. Men aldrig har jag riktigt fått fram hur mycket han har betytt för mig. Vilken viktig person han var under de där lite slingriga åren.

Men så förra midsommarafton var jag tillsammans med min familj och min brors familj och en massa vänner och dansade runt midsommarstången och jag fick syn på honom. Min bror hade också haft honom som mattelärare och tyckte liksom jag att han var den absolut bästa läraren genom åren. Vi gick fram till honom och hans fru. Kramades, för han kände ju naturligtvis igen oss, och vi talade om för honom hur otroligt mycket vi tyckte om honom. Jag såg hur hans ögon tårades och hans fru såg så stolt ut och jag sitter här med rysningar och fuktiga ögon bara jag tänker på det.

För ett par veckor sedan gick han bort. Men jag hann visa honom min uppskattning och det är jag så glad över. Om ett litet tag ska jag besöka hans grav och lägga en krita i ett hörn och viska…

 

signature

9 comments

  1. Vilken fin fyra, jag håller på att arbeta på en uppföljare på mig själv, men har inte släppt den än 😉 .

    Att visa uppskattning är verkligen viktigt, man vet ju med sig själv hur glad man blir när någon visar att de uppskattar en.

    Jag uppskattar dig, du är en av mina favoritbloggare som jag följt sen jag själv började blogga.

    Tack för all inspiration du ger!

    Kram Victoria

    1. Tack Victoria. Himla stort och varmt tack. Det kan kännas så futtigt att försöka förklara hur mycket små ord på en blogg betyder, men jag hoppas och tror du förstår:)

      Tack och kram fina du

    1. Tack Weronica. Det där med uppföljaren, den kan vi titta på ihop;)
      Och ja, jag är glad att jag pratade med min lärare. Mer än glad faktiskt. Ska försöka samla på fler sådana värdefulla stunder…

  2. Tina! Vilka vackra historier du delar med dig av.
    Först; jag vill ha en uggla som husdjur – hur mysig ser inte den ut att vara.
    Vilket fint familjeminne, att vara tillsammans och bara vara. Det bästa.
    Att er lärare fick höra det, av er, efter så många år. Så himla bra av er. Tänk om fler gjorde så, vad vi alla skulle växa.
    KRAM!

    1. Tack Helena! Va glad jag blir av dina ord!
      Jag håller med om att det ser fint ut med en uggla att mysa med på axeln:)

      Det var verkligen många fina stunder där i solbäddarna om kvällen. Stor kontrast till hur det var när vi strosade utanför hotellet. Vi bodde ju i Magaluf. Say no more.

      Min lärare. Jag är så tacksam:)

      Kram till dig!

  3. Åh, läraren… Jag har skrivit på en sida som hette lärarhyllningen och jag har sagt det till honom, jag har sagt det till hans dotter som också är en barndomskamrat. Han vet. Och det känns så bra. För han gjorde skillnad. Så fint, och så spännande med uppföljare. Jag har nog snart också en sån på gång…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *