Vår i varenda spricka

Ingen är sig riktigt lik när våren börjar ge sina små löften om att sudda bort imma från våra andetag. Innerlig önskan om att nytt ska komma spirar i varenda spricka. Ljus letar sig in och lovar något, samtidigt som det varnar om risk att bedra. Egentligen är det ingen skillnad mellan nu, då och sen syntes någon rista in i oändligheten. Kanske en sanning ingen kan bevisa. Men knopparna sväller.

Ljuset tycks för en kort sekund aningens krävande känner någon med händerna tillfälligt värmda runt mjuk keramik. Kan nyanserna tolkas som de förtjänar tycks fåglarna undra i sin sång. Och är solen inte lite väl blyg när den som mest behövs. Hon tycks fortfarande aningens osäker och får oss att tro på löften hon ännu ej kan hålla. Solen.

Strålar träffar ögat och där och då tycks det lätt att välja det ännu lite för tunna tyget. Det fina nya som egentligen inte räcker till när dagen blir till mörker. Förnuft och känsla spretar som rötterna under trädet och längtan efter värmens otvungna lätthet blir till en sanning som ännu inte håller. Hemvägen behöver kramar och andetagen lämnar vissa nätter flyktiga spår trots löften om annat. Fast vad gör väl det.

Under ögonlocken svämmar det över av glitter som följer tyngdlagen. Alla och ingen är orsak. Hjärtat undrar, letar och hoppas. Kinderna färgas åter och livets lekar tar sin början. Igen.

En gunga hörs gnissla avlägset. Fram och tillbaka, fram och tillbaka och ljudet bärs fram av vinden. Ett ljummet sådant och en mjuk förväntan lindrar en tinande längtan. En cykel hörs bromsa i gruset som ännu inte sopats bort och plötsligt tycks allt lyfta från axlarna där på kökstrappan och en vitsippa kommer strax att plockas.

Kära vår.

signature

7 comments

    1. Tack för DINA ord Annelie!
      Det är ju så sällan man får några ord tillbaka nu för tiden, och varenda gång det händer blir andetaget vid det ögonblick jag fångar in orden extra syrerikt på något sätt. Du är en fin vän i bloggvärlden:9

      Tack <3

  1. Så vackert. Läser långsamt och tar in, läser igen. I en tid som denna då det mesta skall skyndas är det välgörande att orden och meningarna är så välformulerade att de kräver en eftertanke och långsamhet.

    1. Finaste komplimangen att få. Att du ville läsa om. Sakta.

      Det är ju inte riktigt den utvecklingen bloggvärlden (finns det en sådan förresten egentligen ;)har gått till mötes tänker jag i bland. Det scrollas snabbt och jag tycker det känns som om texter ofta försvinner förbi, missas av den stora massan.

      Fast å andra sidan är det antagligen inte dom just jag skriver för. Det är för dig 🙂 Och mig.

      Kram och ha en fin dag // Tina

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *